Pinsamt nog hade jag aldrig varit inne i vår demokratis högborg förut – möjligen kan jag ha hängt med min skolklass som barn men jag minns det i så fall knappt. Det var vackra salar, högstämd marmor, tavlor på Erlander, billigt kaffe i kaféet på övervåningen (tolv spänn koppen) och jag blev tvungen att gå igenom en metalldetektor för att komma in.
Några hundra meter bort låg rosor och torkade på platsen där Rakhmat Akilov kraschade med sin kapade Spendrups-lastbil för två veckor sedan. En helikopter svävade ovanför Drottninggatan. Folk stannade upp och visade vördnad. Hundratals post-it-lappar i glada färger darrade i brisen. Någon idiot hade klistrat upp affischer som hävdade att Jesus var svaret på allt. Som om världen behöver mer missriktad vidskepelse.
Men jag älskade mitt yrke och mitt land i onsdags. Vilken ynnest jag har ändå, att jag genom min roll som som journalist får vara med i vår ständigt pågående politiska diskussion på ett litet hörn. Gudarna ska veta att jag har tagit vår demokrati for granted. Men den är ju så vacker ändå. Den är ju så omistlig, trots alla sina tillkortakommanden.
