Den tysta minuten

The more things change, the more they stay the same.

Vet inte vem som sa det, men det är så sant. I ett helt annat Sverige spelade vi innebandy i uppis på skolan i Tärnsjö när någon utbrast prick klockan 12.00:

"Sluta spela, tysta minuten är igång!"

Vi stelnade till, la i från oss klubborna, ställde oss som statyer och försökte frammana en bild av vår fallne landsfader, Olof Palme. Men insikten att vi hade sabbat minuten – klockan hade säkert hunnit bli 12.00.32 när vi började – gjorde att några av oss misslyckades med att känna oss högtidliga och började fnittra istället.

Hädelsen!

Nyss satt jag och min fru med ett tänt ljus mellan oss och tänkte på offren för terrordådet i fredags. Samma tidpunkt, samma land i chock, trettioett år senare. Inget fnitter den här gången, bara ett tyst vemod och en insikt att det här tyvärr nog inte är sista gången något liknande kommer att hända.

Det slog mig i helgen att det var som att vi ville snabbspola till slutet, till de klämkäcka krönikorna och den meningslösa Pray for Sweden-hashtaggen. Den elvaåriga flickan som kördes ihjäl på Drottninggatan hade inte ens hunnit kallna på bårhuset förrän en bekant till mig twittrade på fredagskvällen att tunnelbanan i Stockholm var igång igen och att livet gick vidare.

För dig, kanske. Inte så mycket för henne.

Jag tänkte på den där flickan när vi höll en tyst minut nyss. Det hade kunnat vara Julie. Den brittiska pappan som gick med sin son; det hade kunnat vara jag och Edward eller Liv. Jag vill inte leva med den insikten, eller det här krypande obehaget som har börjat slå klorna i mig. Jag skiter i alla tomma manifestationer.

Jag är arg. Och jag är rädd.