Å andra sidan...

...kommer hon inte själv vara någon looker när hon är 80. Men när Jessica ser ut så här är jag redan död MOAHAHAHAHA!!!

Fadern gör sig påmind

Eftersom jag nästan bara är lik min mamma till utseendet har jag ibland på allvar funderat på huruvida min pappa verkligen är min biologiska far. Men efter att ha kört igenom mitt fejs i FaceApp-en och tryckt på filtret som räknar ut hur man kommer att se ut som gammal...hände något kusligt. För framför mig trädde min pappa fram. Det var hans ögon, hans blick. Appen kunde inte gärna veta hur min 79-åriga pappa ser ut – ändå var det en version av honom jag blev.

I min ålderdom kommer jag alltså att förvandlas till och förenas med min far. Som då sedan länge är aska.

En fin insikt men vemodig också. För hur fan kommer Jessica vilja ha mig när jag ser ut så här?

Diskussion nyss:

Jessica: Jo, jag kommer nog att fortsätta vilja ha dig. Du är ju fin på insidan också.
Jag: Vad bra!
Jessica: Men om du hade sett ut så där när vi träffades på Aftonbladet 2010...då hade jag nog inte blivit intresserad av dig.
Jag: Vad menar du?

Parlamentet

Min onsdag var intressant. Efter att ha lämnat av ungarna i ottan styrde jag kosan till hufvudstaden och Sveriges riksdag. Där togs jag emot av en moderat riksdagsledamot vid namn Hanif Bali, ett namn jag överhuvudtaget aldrig hade hört för två veckor sedan, men som jag nu har lärt mig är en omstridd person som gjort sig ovän med många vänsterskribenter, -mediafolk och -politiker på grund av sin kontroversiella och ibland oförskämda stil på sociala medier.

Pinsamt nog hade jag aldrig varit inne i vår demokratis högborg förut – möjligen kan jag ha hängt med min skolklass som barn men jag minns det i så fall knappt. Det var vackra salar, högstämd marmor, tavlor på Erlander, billigt kaffe i kaféet på övervåningen (tolv spänn koppen) och jag blev tvungen att gå igenom en metalldetektor för att komma in.

Några hundra meter bort låg rosor och torkade på platsen där Rakhmat Akilov kraschade med sin kapade Spendrups-lastbil för två veckor sedan. En helikopter svävade ovanför Drottninggatan. Folk stannade upp och visade vördnad. Hundratals post-it-lappar i glada färger darrade i brisen. Någon idiot hade klistrat upp affischer som hävdade att Jesus var svaret på allt. Som om världen behöver mer missriktad vidskepelse.

Men jag älskade mitt yrke och mitt land i onsdags. Vilken ynnest jag har ändå, att jag genom min roll som som journalist får vara med i vår ständigt pågående politiska diskussion på ett litet hörn. Gudarna ska veta att jag har tagit vår demokrati for granted. Men den är ju så vacker ändå. Den är ju så omistlig, trots alla sina tillkortakommanden.

Långfredag

Edward vägrade vara påskgumma, så jag slängde på honom min gamla Raiders-tröja med 13 Forsling på ryggen och vi åkte en runda i snöfallet mellan Helena & Janne, Hanna & Elsa och till sist faster Ann. Ungarnas korgar fylldes upp av socker, och långfredag till trots tror jag inte vi tänkte så mycket på Jesus på korset. Förlåt, Jesus.

Morfar var inte kristen, men han brukade klä upp sig i mörk kostym på långfredagen av respekt för kristendomen. Men vi struntar rätt hårt i det. Förlåt, morfar.

"Jag tror inte på Jesus", sa Julie apropå det igår. "Jag tänker låtsas vara jude i helgen".

Den tysta minuten

The more things change, the more they stay the same.

Vet inte vem som sa det, men det är så sant. I ett helt annat Sverige spelade vi innebandy i uppis på skolan i Tärnsjö när någon utbrast prick klockan 12.00:

"Sluta spela, tysta minuten är igång!"

Vi stelnade till, la i från oss klubborna, ställde oss som statyer och försökte frammana en bild av vår fallne landsfader, Olof Palme. Men insikten att vi hade sabbat minuten – klockan hade säkert hunnit bli 12.00.32 när vi började – gjorde att några av oss misslyckades med att känna oss högtidliga och började fnittra istället.

Hädelsen!

Nyss satt jag och min fru med ett tänt ljus mellan oss och tänkte på offren för terrordådet i fredags. Samma tidpunkt, samma land i chock, trettioett år senare. Inget fnitter den här gången, bara ett tyst vemod och en insikt att det här tyvärr nog inte är sista gången något liknande kommer att hända.

Det slog mig i helgen att det var som att vi ville snabbspola till slutet, till de klämkäcka krönikorna och den meningslösa Pray for Sweden-hashtaggen. Den elvaåriga flickan som kördes ihjäl på Drottninggatan hade inte ens hunnit kallna på bårhuset förrän en bekant till mig twittrade på fredagskvällen att tunnelbanan i Stockholm var igång igen och att livet gick vidare.

För dig, kanske. Inte så mycket för henne.

Jag tänkte på den där flickan när vi höll en tyst minut nyss. Det hade kunnat vara Julie. Den brittiska pappan som gick med sin son; det hade kunnat vara jag och Edward eller Liv. Jag vill inte leva med den insikten, eller det här krypande obehaget som har börjat slå klorna i mig. Jag skiter i alla tomma manifestationer.

Jag är arg. Och jag är rädd.

Terror, fredag

Jag är en pojke från landet och ljusen glittrar så spännande i hela Stockholm under julhandeln. Palme är statsminister, Åhléns är hela Sveriges medelpunkt dagarna före jul. Skivaffären högst upp är häftig; parfymavdelningen på bottenplan doftar vidunderligt; rulltrapporna åker upp och upp i all oändlighet och på källarplanet säljer de ljuvliga baguetter.

T-banan går ut till Enskede sen, till morfar.

Korvkiosken i entrén säljer korvar som knäpper och smakar utsökt. Hemma i Tärnsjö finns det inget liknande än. Jag står där och ser folkmyllret och känner mig trygg och glad; som en del av ett större sammanhang, en del av den svenska flocken. Någonstans tror jag att jag är medveten om att landet jag bor i inte blir mer kontinentalt och urbant än just här, i hörnet av Drottninggatan och Klarabergsgatan. Sveriges absoluta centrum.

Jag vet inte om den där korvkiosken finns längre, men lastbilen som mejade ner tjugo människor idag kraschade ungefär där den stod. Det känns symboliskt på något vis. En förlorad oskuld, ett knivhugg rätt i hjärtat av mitt land.

N-soppa

Är magsjuk. Ligger i sängen och fantiserar om nyponsoppa, som jag brukade få när jag var liten. Det är den enda föda jag kan tänka mig, men vi har ingen hemma. Jag tycker synd om mig själv och förbannar det faktum att jag aldrig mer kommer att vara ett barn, att jag aldrig får bli ompysslad längre, att allt bara handlar om att finnas där för mina egna avkommor.

Men jag är ju fortfarande en pojke, innerst inne.

Så kommer Jessica in likt jungfru Maria (fast hetare), bärandes på en kopp nyponsoppa ändå. Hon hade hittat lite pulver längst in i skafferiet.

Jag smuttar på drycken och det är början av 80-talet igen.

Fri, 5

Fem år har gått sen jag officiellt blev frilans. Det är så konstigt; det känns som två år, ungefär. Inte fem.

På det stora hela har de sista åren varit de bästa i mitt liv. Ja, det är ibland slitigt och läskigt att stå på egna ben. Ja, det är ingen walk in the park att balansera tre barn, en het fru, ett jobb och samtidigt kultivera sin kreativa ådra...men det går.

Det går för att hjärtat är med.

School of rock

Julie berättade att de har en kurs i "Rockens historia" i plugget just nu. I klass fyra!

Saker som min dotter och hennes tioåriga klasskamrater får lära sig: hur norska black metal-tjommar brände ner kyrkor i början av 1990-talet, och att Gene Simmons i Kiss brukade spotta blod på scenen.

Julie: Och så fick vi se en video med Slayer. Du vet den där där de står framför pyramider och spelar?
Jag: "Seasons in the abyss"? Fick ni kolla på "SEASONS IN THE ABYSS"-videon i fucking SKOLAN??
Julie: Ja, vadårå?

Det var inte bättre förr, folks.