Guilty pleasure

Sitter och hinkar kaffe på Doncen i ottan med min MacBook framför mig. Degen ska in, knäcken ska levereras. Har sovit typ tre timmar på grund av att en styv kuling ute i septembernatten skrämde en av ungarna cirka 01.30. Well, det är som det är, det här livet med massa barn. Mitt liv är inte tomt i alla fall. Utan fullt till bristningsgränsen.

För att hålla humöret uppe har jag nedanstående låt i lurarna. Man brukar prata om "guilty pleasures", men frågan är om någon i Mellansverige har haft en lika stor guilty pleasure som den här pärlan. Men fuck it: i vissa stunder anser jag att det är den bästa låt som har spelats in:

Hur min dotter ser mig

Kolla in den här bilden på mig och Julie på väg till hennes första dag i skolan. Jag vet inte vad jag är mest imponerad av; Julies förmåga att skildra sin egen oro eller hur hon har avbildat min hästsvans.

Det är alltså så här hon ser på sin pappa: en skäggig man med en Pippilott som står rätt ut. Jag är ingen Ken-docka, precis.

Love at first sight

Redan innan vi träffar Ingmar för deras lekdejt slår Liv fast: "Jag älskar Ingmar. Jag älskar alla mina vänner".

Efter att de har tittat på Erik XIV:s lik i några minuter inne i Domkyrkan är de bästa vänner trots att de knappt har setts tidigare. Sen rider de galopp på mina och Jonis axlar, när Liv böjer sig ner och säger en sak i mitt öra:

"Jag ska berätta en sak för dig, pappa. Ingmar älskar mig".

Och jag minns hur det var när jag var liten. När jag älskade hela världen, och hela världen älskade mig.

Landet

Efter promenaden ner till bäcken drog åskmolnen in från myran framåt eftermiddagen. Men det började aldrig mullra. Sommaren är förbi.

Jag borde egentligen bo här. Om jag bara hade pengar, om det gick att fixa logistiskt, om bara barnen slapp gå i plugget här ute. Någon gång, kanske.

För jag är en lantis. Det är här min själ finner ro.

Eir

För några veckor sen dog min kusin. Hon hette Eir, var 51 och led av ett handikapp sedan födseln. En dag föll hon bara ihop och dog. Vi hade bara setts några gånger sen jag blev vuxen.

Men jag minns i min barndom, hur jag tillbringade oändliga sommareftermiddagar på Tynningö med Eir och hennes familj. Vattnet som glittrade nere i bukten, Storskär som la till vid Höganäs brygga. Den lilla landsvägen som slingrade sig bort till kiosken som en godissugen snok. Timmarna som stod stilla, livet som bara var.

En gång anförtrodde sig Eir till mig. "Jag vill inte vara handikappad" sa hon. "Jag vill kunna gå och springa som alla andra". Vi var så nära varandra i den stunden. Nu ses vi aldrig mer.

Höjdhopp med liten orm

Skolan är stängd idag och ungarna är hemma. Eftersom jag är en ansvarstagande pappa som älskar friluftsliv och motion sysselsätter jag dem med friidrott:

Stegling

Vi går på bio med ungarna. Helt okej film (för att vara en barnfilm), som handlar om några critters som röjer i New York. Efter filmen rusar Liv och Edward fram och vill nudda på bioduken, varpå nån dryg kärring som jobbar på Filmstaden utbrister:

"Nej nej, absolut inte ta på duken! Den kostar mer än vad er pappa tjänar på ett år!"

Som vanligt reagerade jag instinktivt, sa åt ungarna att inte ta på duken, och gick därifrån. Men inuti kokade jag av denna skymf: tror hon att jag tjänar som en lodis eller?

Så jag tillbaka och steglade henne lite lätt. Sen fick kråkorna äta sig mätta.

Empati

Nere i centrum finns en staty i form av ett barn som sitter på ett bord och gråter. Den föreställer flyktingpojken Gzim, när han precis fått beskedet att han och hans familj ska utvisas till Kosovo. Alla tre ungarna är fascinerade av den här pojken, och eftersom de är lysande ungar som svämmar över av empati gör de sitt bästa för att trösta honom trots att han är gjord av typ brons och inte låter sig bli tröstad.

Liv försökte genom att stoppa in ett av sina gosedjur i hans armveck.

Livets aska

Såg det här citatet av Leonard Cohen – en gammal hjälte – glimta förbi i dyngan av Instagram-skryt häromdagen, och det drabbade mig:

Brinner mitt liv? Skapar det aska? Om ja, vad exakt består min aska av? Den här bloggen? Men det räcker inte.

Jag vill skriva en skönlitterär bok snart. En roman. Jag har brunnit länge nu. Jag ska fortsätta brinna, som en fackla, och askan ska vara vacker och ren.

Kvartssekel

Läser med skräckblandad förtjusning att mina tonårs främsta soundtrack – "Smells like teen spirit" – fyller 25 år idag. Som om jag behövde fler bevis på att jag på allvar börjar gå in i medelåldersdimman.

För några år sen skrev jag en krönika om stunden då jag hörde låten för första gången. I köket i Stalbo, på radion. Efter det var inget sig mera likt.

Det största ögonblicket

När jag var liten älskade jag Herreys, i synnerhet mellanbrodern Richard. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle ha känts att få ge honom en kram och sen bli fotograferad med honom när jag var tio år gammal. Overkligt, antagligen, som att en gudom hade stigit ner från himlen och rört vid en vanlig dödlig som jag.

I vuxen ålder har jag träffat en hel del folk som jag hade som idoler när jag var yngre (dock inte Richard Herrey; jag har bara intervjuat Per på telefon en gång), främst i jobbsammanhang. Men det är ju inte samma sak. Efter ett tag inser man att alla människor bajsar och att man inte bajsar mindre om man är känd.

Min äldsta dotter är nu precis lika gammal som jag var när jag tapetserade mitt pojkrum med Herrey's-affischer. Hennes version av dem är så kallade Youtubers, ett fenomen som har fått mig att känna mig uråldrig eftersom jag inte har fattat grejen med dem. De är ofta unga narcissister som filmar sig själva när de typ testar sura godisar och sedan recenserar dessa genom att utropa "Oh my fucking God"!

Hennes största favorit är en 18-årig tjomme vid namn Thomas Sekelius som ofta sminkar sig och gör diverse crazy grejer som att spraya håret 100 gånger för att se vad som händer. I dag tog jag och Jessica med Julie till Bombardier Arena i Västerås, där den allra första fan-träffen för svenska Youtubers arrangerades. 1500 människor, vara 1450 var under 16 bast, trängde in sig på golvet av arenan och köade i timmar för en "meet and greet" med några hippa Youtubers – därav nämnde Sekelius.

Det var ett liv och ett kiv, kan man säga. Tonårstjejer som Beatles-skrek när en Youtuber skymtade till bland korridorerna, och som sedan stod och svettades i trängseln för att få några sekunder med dem. Och mitt i allt min oändligt vackra dotter, som utstrålade en blandning av skräck och extas över insikten att hon skulle få träffa några av sina idoler.

Strax efter 17 kom de heliga sekunderna. Julie traskade fram till Thomas Sekelius, som stod med några andra Youtube-uppladdande, lilafärgade homo sapiens mot en vägg, och gav honom en kram. Jag räckte över hennes mobil till en volontär, som tog nedanstående bild.

Efteråt svämmade hon över av eufori, och tårarna kom. En liten flickas innersta drömmar hade blivit besannade. För hennes personliga gudar klev ner från himlen för en stund.