Min sjuka friska hjärna

Drömde om zombies i natt. Massa bekanta och familjemedlemmar var levande döda på landsbygden utanför en amerikansk storstad, och i skymningen möttes vi på en väg.

"Jooooon", sa de och vaggade fram mot mig. Jag sköt dem, men de fortsatte komma. Jag sköt dem igen, och de dog. En av dem viskade något innan hon föll ner i ett träsk, men jag minns inte vad det var.

I en annan dröm visade det sig att ett par som vi umgås med ibland var seriemördare. "Jag gick igång på att döda", sa kvinnan i paret, och lite senare stod jag i en rulltrappa i deras hem. En planka i taket hängde lös, och jag visste att ett lik låg gömt uppe på deras vind.

"Men hur gör ni för att dölja likstanken?" frågade jag. Jag minns inte vad de svarade.

Nu skiner solen. Jag dricker kaffe med min fru. Vi kanske ska ta ett dopp på Lögastrand idag? Lalalalalala.

Min fru är snyggast i världen

Råksjön, en gång till

Min mamma och jag har en tradition. Varje sommar tar vi ett dopp i Råksjön, bara vi två. Det är en väldigt typiskt, svensk liten insjö i Norduppland, någon mil från byn Stalbo där jag växte upp. Men trots att det nog finns tusen liknande sjöar runtom i Sverige är Råksjön en av mina absoluta favoritplatser på Jorden – stillheten som råder där är magisk. Åren när jag hetsade runt på kvällstidningsredaktioner i Stockholm kunde kontrasten rentav vara smärtsam; det var ofrånkomligt att jag tänkte "men det är ju så HÄR livet borde levas! Varför stressar jag ihjäl mig för?"

Dessa dagar lever jag stillsammare, och kan bara njuta av våra simturer. Men under gårdagens besök fanns ett vemod ständigt närvarande. Min mamma har en hel del hälsoproblem dessa dagar, så det är oklart hur många fler simturer i Råksjön vi får.

Jag försökte carpe diem, carpe diem, så gott det gick. Det är allt vi alla kan göra.

Östergötland, en vecka i juli

Vi tog en svensk sommar i år, och hyrde en stuga utanför Arkösund i Östergötland förra veckan. Två av dagarna tog vi bilen till Kolmården, och lät ungarna tokgrotta ner sig i berg- och dalbanor, Bamse-karuseller, chokladhjul och diverse exotiska djur.

De andra dagarna badade vi, spelade minigolf, kollade på dåliga äventyrsfilmer och fick besök av mina päron. Vi var Svenne Banan något så fruktansvärt, med andra ord.

Framför allt älskade vi varandra. En familj kan kännas klaustrofobisk ibland. Man nöter på varandra, man föräldragnäller och barntjatar in absurdum. Men i min familj finns också en kärna av kärlek som är så stark och vacker att jag aldrig har upplevt något liknande. När familjen Forsling klickar på alla cylindrar sjunger kosmos och alla galaxer i kör att livet är underbart att leva.

Sista samtalet med Dick

På min vägg hänger ett brev från John F. Kennedy till Richard "Dick" Blum, skrivet 1960. JFK skrev det som tack för att Dick hade hjälpt honom under presidentvalet 1960, och när Dick fick höra att jag var intresserad av bröderna Kennedy skickade han brevet till mig på 1990-talet.

Dick dog häromveckan, 88 år gammal. Han var en djupt intelligent man som levde ett väldigt rikt och brokigt liv; han var bland annat professor i kriminologi, anställd av CIA, författare till en mängd böcker och krigshjälte (kolla in den HÄR länken). Min pappa lärde känna honom när han pluggade på Berkeley-universitetet 1962 och hade Dick som lärare. Sen höll de kontakten, och som 16-åring bodde jag och min kusin hos Dick ute på vischan i Kalifornien under några veckor.

Han var en komplicerad man, som inte förstod sig på barn och hade svårt att hitta kärleken. Resan 1991 var rätt misslyckad; jag och min kusin började bråka med honom av olika anledningar. Ingen hade rätt; alla hade fel. Men vi försonades sen, och jag tror att JFK-brevet var hans sätt att räcka ut en olivkvist.

Jag ringde honom på dödsbädden. Han pratade om den svenska kvinnan som han var olyckligt förälskad i under så många år, och sen suckade han:

"Well, there is only one thing left to do. And that is to die".

Som att det inte låg något märkvärdigt i det. Och det gör det väl inte heller. Man lever och lever, och sen en dag gör man det inte längre.

Vila i frid, Dick.

Sommarlov

Så var det dags igen. Högsommar, Power fucking Meet är i stan igen, ungarna slänger sig i vattnet och yours truly ska ta semester.

Eller "semester". En frilansare sover aldrig, och pengar trillar aldrig in automatiskt som det gör för alla de små knegarna därute. Men Eder Fon har jobbat järnet de sista veckorna och lagt undan några ekollon som ska räcka över sommaren. Nu ska jag vara ledig, och det är jag värd!

Ungarna vet inte hur lyckligt lottade de är. De har redan varit lediga hur länge som helst. Det enda de behöver bry sina huvuden med är att hitta så stora vinbär som möjligt:

Samtal med Liv, torsdag förmiddag

Liv: Det var en ekorre som kastade en kotte i huvudet på mig!
Jag: Oj, det var konstigt! Vad sa du då?
Liv: Jag sa: "Ekorren, vad är det här för skit?"
Jag: Vad sa ekorren då?
Liv: "Faktiskt förlåt mig, Liv! Det är bäst att du lägger dig och vilar".

En tom trappa

Min mamma kommer snart att vara död.

Jag tillbringade dagen med henne i Stockholm igår. Det var min 79-årspresent till henne, och det bästa jag kunde ge henne – och mig själv – var tid.

För tiden rinner iväg så snabbt dessa dagar. Klockorna stannar snart för evigt.

Vi tar bilen till hennes barndoms gator i Enskede. Går på den gamla skolgården, där hon sprang omkring som blond flicka medan andra världskriget härjade som värst.

Vi promenerar till huset på Stockholmsvägen, där hon bodde med sin mamma och pappa och fem syskon fram till 1953. Hon pekar på fönstret till rummet som hon delade med sin lillasyster Jorunn som dog i fjol. Storebror Tobbe (också död) fick ett eget rum, för han var enda sonen. De tre yngsta flickorna fick trängas i det sista rummet.

Hon minns grannpojken, som var galen och högljudd. Den snåriga vägen till backen där hon åkte pulka på vintrarna. Mataffären säljer bara té nu, men pingstkyrkan är sig lik.

Vi tar tuben från Sandsborg till Gamla Stan. Går upp till hennes mormors lägenhet, och pratar om dagen då hon dog i en brand där. Sen äter vi en bit kött, och går och sätter oss på en trappa på Stortorget. En gatumusikant spelar Mozart på piano, och vi tittar på myllret av människor.

Jag sluter ögonen och försöker gripa stunden. Det är svårt det där med carpe diem. Ett ögonblick leder alltid till ett nytt ögonblick. Tiden tar aldrig paus. Men jag försöker, och det går nästan för ett litet tag.

Jag ser framför mig hur jag kommer återvända hit till den här trappan en dag, när hon är död. Hur jag kommer att blunda då med, och öppna ögonen, och se en tom trappa bredvid mig. En trappa som aldrig kommer att fyllas av just henne. För hon kommer att ha gått ur tiden och upphört att vara för all evighet.

Men igår när jag öppnade ögonen satt hon fortfarande där. Vi gick till Operan, drack ett glas vin och lyssnade på anskrämlig sopransång.

Det fanns fortfarande tid, fortfarande liv.

Dagens känsla:

Jag funderar på att lägga ner den här jävla bloggen. Vet inte om livet bör skrivas egentligen.

Bör inte livet levas?

Inte så att jag har gett upp drömmen om att skriva en bok. Men det är så svårt. Och bloggen blir mest fragment, ögonblicksbilder.

För vem skriver jag? Barnen? Men det kanske räcker nu. Funderar på att skaffa en hemlig blogg där jag kan skriva vad fan jag vill om vem jag vill. Allt blir så tillrättalagt här.