Jag tillbringade dagen med henne i Stockholm igår. Det var min 79-årspresent till henne, och det bästa jag kunde ge henne – och mig själv – var tid.
För tiden rinner iväg så snabbt dessa dagar. Klockorna stannar snart för evigt.
Vi tar bilen till hennes barndoms gator i Enskede. Går på den gamla skolgården, där hon sprang omkring som blond flicka medan andra världskriget härjade som värst.
Vi promenerar till huset på Stockholmsvägen, där hon bodde med sin mamma och pappa och fem syskon fram till 1953. Hon pekar på fönstret till rummet som hon delade med sin lillasyster Jorunn som dog i fjol. Storebror Tobbe (också död) fick ett eget rum, för han var enda sonen. De tre yngsta flickorna fick trängas i det sista rummet.
Hon minns grannpojken, som var galen och högljudd. Den snåriga vägen till backen där hon åkte pulka på vintrarna. Mataffären säljer bara té nu, men pingstkyrkan är sig lik.
Vi tar tuben från Sandsborg till Gamla Stan. Går upp till hennes mormors lägenhet, och pratar om dagen då hon dog i en brand där. Sen äter vi en bit kött, och går och sätter oss på en trappa på Stortorget. En gatumusikant spelar Mozart på piano, och vi tittar på myllret av människor.
Jag sluter ögonen och försöker gripa stunden. Det är svårt det där med carpe diem. Ett ögonblick leder alltid till ett nytt ögonblick. Tiden tar aldrig paus. Men jag försöker, och det går nästan för ett litet tag.
Jag ser framför mig hur jag kommer återvända hit till den här trappan en dag, när hon är död. Hur jag kommer att blunda då med, och öppna ögonen, och se en tom trappa bredvid mig. En trappa som aldrig kommer att fyllas av just henne. För hon kommer att ha gått ur tiden och upphört att vara för all evighet.
Men igår när jag öppnade ögonen satt hon fortfarande där. Vi gick till Operan, drack ett glas vin och lyssnade på anskrämlig sopransång.
Det fanns fortfarande tid, fortfarande liv.
