Dick dog häromveckan, 88 år gammal. Han var en djupt intelligent man som levde ett väldigt rikt och brokigt liv; han var bland annat professor i kriminologi, anställd av CIA, författare till en mängd böcker och krigshjälte (kolla in den HÄR länken). Min pappa lärde känna honom när han pluggade på Berkeley-universitetet 1962 och hade Dick som lärare. Sen höll de kontakten, och som 16-åring bodde jag och min kusin hos Dick ute på vischan i Kalifornien under några veckor.
Han var en komplicerad man, som inte förstod sig på barn och hade svårt att hitta kärleken. Resan 1991 var rätt misslyckad; jag och min kusin började bråka med honom av olika anledningar. Ingen hade rätt; alla hade fel. Men vi försonades sen, och jag tror att JFK-brevet var hans sätt att räcka ut en olivkvist.
Jag ringde honom på dödsbädden. Han pratade om den svenska kvinnan som han var olyckligt förälskad i under så många år, och sen suckade han:
"Well, there is only one thing left to do. And that is to die".
Som att det inte låg något märkvärdigt i det. Och det gör det väl inte heller. Man lever och lever, och sen en dag gör man det inte längre.
Vila i frid, Dick.
