Men Berlin visade sig vara en ovanligt grönskande stad, med en vildsint arkitektur och ett gott humör. Och sköna detaljer som att deras Herr Gårman ser ut som en tjock mupp som försöker leka soldat. Dessutom levde Jessicas förfäder på sin mors sida i Berlin fram till 1930-talet, innan det faktum att de var judar gjorde att de tvingades emigrera till Sverige eller mördades av nazisterna.
Vi vandrade i deras fotspår, och försökte tänka hur Berlin såg ut på deras tid. Det är så klart snudd på omöjligt, eftersom så stora delar av staden bombades sönder 1945 och sedan byggdes upp igen. Men lövträden, parkerna, gatunamnen, floderna...de var nog likadana. Och vi försökte tänka hur det måste ha varit att leva med skräcken och sorgen över att plötsligt vara utpekad och bespottad i sin egen stad, av sina egna grannar.
Det går inte att föreställa sig. Men jag är så glad att jag åkte dit, och skapade mig en ny bild av Berlin. Det är en märklig stad, vacker och hemsk på samma gång. Full av lika delar liv och död.
