Till och med rulltrapporna går saktare

För någon vecka sen kom en VLT-reporter (that's Vestmanlands Läns Tidning för utomsocknes) hem till oss och intervjuade Jessica. Anledningen var att hon nyss fyllde 30 (iofs snart två månader sen, men what the hell tänkte VLT), och eftersom Jessica har sysslat med en hel del föreningsliv här i stan sen hon kom hit 2011 har hon blivit Västerås kändaste människa sen Nicklas Lidström. Ok, jag överdriver en smula.

Men artikeln blev vacker. En slags rapport över vår vardag, över vårt liv, över vår kamp för att skapa en värdig tillvaro för oss själva och för barnen. Och ett up yours åt alla dryga stockholmare som tror att det bara går att vara lycklig i deras bajsnödiga skitstad:

Jessica som är en stockholmstjej i grund och botten hade aldrig tidigare varit i Västerås.
Det kom först efter att hon träffat maken Jon.
De möttes på Aftonbladet där Jon var anställd och Jessica fick ett vikariat. Och de blev kära på en gång.
– Jag sa då att jag inte kommer att flytta, haha. 
Men när hon klev av tåget i Västerås första gången ändrade hon sig.
– Det var som tempot bara saktade av, berättar hon.
– När jag gick upp mot stan tyckte jag folk verkade så avslappnade.
Hon beskriver stressen i Stockholm med mycket folk, trängsel och det anonyma folket.
– Alla jäktar någonstans, fast de kanske inte ens har bråttom. Sådant påverkade nog mig utan att jag förstod det då.
I dag när hon åker till huvudstaden vill hon bara tillbaka till Västerås.
– Det känns som till och med rulltrappan går saktare här.

Ge hit stålarna

Kommer från vänstern och har alltid röstat vänster. Men ruttnar på hur höga skatter det är för en blygsam egenföretagare som jag som bara försöker hanka mig fram och ge mina ungar mat och en och annan leksak.

Staten suger åt sig mina slantar, och jag har tröttnat på att de tar sån stor del av kakan. Idag fick jag restskatt på 40 000, utöver den skatt på 168 000 jag pytsade in i mars, utöver de drygt 15 000 jag pytsar in varje månad, utöver de 29 000 i moms som jag måste betala i maj.

Akutvården på Västmanlands lasarett är ett skämt, mina astmamediciner är svindyra och vägarna till mitt barndomshem är fulla med hål. Vad fan gör ni med mina pengar, staten?

Kan bli borgerligt i nästa val. Just sayin.

Berlin

Tillbringade helgen i Berlin med Jessica. Hade inte varit i Tyskland förut, och har egentligen alltid tyckt att tyskar är puckade och/eller dryga samt mest förknippat Berlin med antingen Hitler eller muren.

Men Berlin visade sig vara en ovanligt grönskande stad, med en vildsint arkitektur och ett gott humör. Och sköna detaljer som att deras Herr Gårman ser ut som en tjock mupp som försöker leka soldat. Dessutom levde Jessicas förfäder på sin mors sida i Berlin fram till 1930-talet, innan det faktum att de var judar gjorde att de tvingades emigrera till Sverige eller mördades av nazisterna.

Vi vandrade i deras fotspår, och försökte tänka hur Berlin såg ut på deras tid. Det är så klart snudd på omöjligt, eftersom så stora delar av staden bombades sönder 1945 och sedan byggdes upp igen. Men lövträden, parkerna, gatunamnen, floderna...de var nog likadana. Och vi försökte tänka hur det måste ha varit att leva med skräcken och sorgen över att plötsligt vara utpekad och bespottad i sin egen stad, av sina egna grannar.

Det går inte att föreställa sig. Men jag är så glad att jag åkte dit, och skapade mig en ny bild av Berlin. Det är en märklig stad, vacker och hemsk på samma gång. Full av lika delar liv och död.

Min mamma filmstjärnan

Apropå förra inlägget: min mamma fyller 79 i sommar, men på nedanstående foto var hon typ 19 bast gissar jag. Jorden har snurrat några varv runt solen sen den här bilden togs (och yours truly skulle inte anlända förrän nästan tjugo år senare) men det känns på något sätt fint att veta att jag har ärvt gener från någon som såg ut som en snyggare version av Ingrid Bergman på 50-talet.

Men min mamma har ett väldigt självkritiskt drag. Den enda kommentaren hon hade när jag visade bilden för henne tidigare idag var "jag gillar inte frisyren jag hade. Håret var alldeles för kort".

Well, you can't please everybody.

Onsdag med farmor

Socialrealism

Julie: Pappa, du måste blogga om det här! Edward säger inte "uppstötning". Han säger "uppströmming"!!

Not my generation

Julies stora idoler är diverse "Youtubers", dvs tjommar som lägger upp massa helt otroligt konstigt skit på Youtube. 

Jag: Vad gör egentligen en Youtuber?

Julie: De gör olika tags och challenges.

Jag: ?????

Julie: Pewdiepie är förresten svensk. Han heter Felix Kjellberg.

Jag: Hur kan du veta det?

Julie: Jag är modern.

Jag: Jag är nog inte lika modern.

Julie: Jag vet. Och Ihascupquake heter egentligen Tiffany Garcia.

Jag antar att det är den famösa generationsskillnaden. Gapet, ravinen, mellan vuxna och barn. Jag kunde bara aldrig tro att jag skulle hamna på fel sida av den.

Skriver brev till amerikansk ateist

Har börjat brevväxla med en seriemördare som sitter fängslad i Minnesota. Don't ask.

Han är ateist, och jag är agnostiker. Nyligen skrev jag detta argument för min ståndpunkt:

I’m with you that spirituality in a Christian (or Muslim, or Jewish) sense is a complete lie, but a part of me wants to reclaim the word from the religious demagogues. It IS a wonder to be alive on this Earth, albeit be it all too brief and often painful and confusing. There IS something magical, uncanny, mysterious, yes spiritual about deep space, something unexplainable about love, something majestic about certain types of music. I’m still agnostic in the sense that I acknowledge my lack of knowledge about the true origin of time and space and matter, but I do know that the Abrahamic God is a complete joke.

Precis så. I morgon lägger jag brevet på lådan och hoppas att han inser hur rätt jag har.

Frihet, fyra år

För mig har 1 april blivit ett datum som är förknippat med högtidlighet snarare än dumma sillar. Officiellt sett var 1 april 2012 min allra första dag som frilansjournalist, efter typ tolv år av ständiga hopp mellan olika vikariat och till slut en fast anställning på Bladet.

Nio till fem. Som jag hatade dig.

Så varje första april firar jag en alternativ födelsedag. Nu i kväll sjöng min vackra familj "Ja må han leva", Jessica hade köpt tårta och jag blåste ut fyra vackert fladdrande stearinljus med stolthet i bröstet.

Har tänkt om

Jag har ändrat åsikt i en del frågor.

Sarah Dawn Finer är inte alls en lismande diva som jag tidigare har trott. Hennes musik är ju riktigt bra, och hon verkar vara en genuin och varm människa!

Vid närmare eftertanke fyller kungahuset en viktig roll i samhället.

Jag tycker verkligen om Johan T Lindwall som journalist.

Den där jäveln som ringde på dörren och lurade på mig ett dyrt medlemskap i nån menlös brandskyddsförening 2012 ska inte alls brinna i helvetet.

Jag anser att journalistkåren i stort har en stark ryggrad och är full av människor som inte alls präglas av ett politiskt korrekt flockbeteende och en livrädd bajsnödighet i största allmänhet.

Jag älskar krukväxter. Och mode! Och proppade badstränder på sommaren!

Etc.