Rädda jävla svennar

Man kan bli trött på Sverige ibland. Vi är så jävla asociala i det här landet. Så kalla. Det är klimatet, så klart. Vi fryser fysiskt sett sju månader om året.

Mentalt sett, jämt.

Mina gudomligt vackra döttrar klädde ut sig till monster nyss och ringde på i grannskapet. Om jag räknade rätt gick de till sju dörrar.

En öppnade.

Grejen är att jag vet att åtminstone några av de som inte öppnade var hemma. Jag hörde dem, och jag vet av andra skäl också. Men de öppnade ändå inte. Hur fan kan man inte öppna dörren när man ser två så här gulliga monster i titthålet?

Gud välsigne den kvinna som ändå gav mina döttrar några godisar. Alla andra kan dra åt helvete i all evighet, Amen.

Vi borde flytta till varmare breddgrader.

Slow down

Bartendern är en sur gubbjävel, och utsikten består av en OKQ8-mack. En fullmåne lyser upp den blöta asfalten, och Joni fyller 36. Johan bjuder mig på en brasiliansk porteröl. Den smakar omänskligt vidrigt, men jag tänker att bröderna Anglin kanske satt i Brasilien på 70-talet och grimaserade lika illa åt skiten som jag gör nu.

Det är måndag. Vi sitter på vår kvarterskrog. Den är både vacker och gräslig ful, på samma gång.

En privat sfär

Om några veckor fyller min äldsta dotter "tweenie". Såna begrepp fanns inte på min tid, men det är tydligen när man är mellan 9 och 12. Förstadiet till förstadiet till vuxenstadiet, I guess.

Jag vill inte förlora henne till truligheten och de förvirrade hormonerna, men jag vet att jag kommer att göra det. Om några år kommer allt jag säger och gör vara fel, fel, fel i hennes ögon.

Än så länge har hon inte låst dörren till sitt rum och bett omvärlden att fuck off. Men den tiden kommer. En flicka ska till slut bli kvinna, och genom den snåriga djungeln måste hon hitta sin egen väg.

Mirakel för en agnostiker

När man inte tror på en organiserad Gud – utan mer ser på kosmos som en oförklarlig kraft som på det stora hela struntar i om vi dör eller lever – kan det ibland kännas lite trist att man inte får uppleva mirakel.

Barnen är mirakel, så klart. Min fru, månen och stjärnorna och musiken och en femtioyardspassning kastad i händerna på en Raiders-receiver likaså. Men jag kan bli avundsjuk på narcissistiska Amelia-bloggare som hittar Gud i teblad och fotograferar sig själva i motljus en gång om dagen för att visa hur eteriska de är. Livet som agnostiker gör att man skalar bort mycket av den andliga dimman, på gott och ont. Man gräver där man står, snarare än i en alternativ verklighet.

Jag har, som bekant, skrivit några spaltmeter om Alcatraz under mina dagar. Senast i våras då jag drog till San Francisco och gjorde en artikelserie om fängelset för Bladet. Bland annat träffade jag en något moloken chefsutredare vid namn Michael Dyke på hans stökiga lilla kontor i US Marshal-skrapan i Oakland. Dyke har som uppgift att jaga tre män som rymde från Alcatraz för 53 år sen, och han var fullt förståeligt rätt uppgiven eftersom alla – jag själv inkluderad – är övertygade om att alla tre blev fiskmat när de hoppade i San Francisco Bay.

När nyhetssajter i veckan började skriva om att en bild har dykt upp som påstås visa två av rymlingarna i Brasilien, livs levande tretton år efter flykten, tänkte jag att det var för bra för att vara sant. Men jag har sett dokumentären som låg bakom bilden nu, och jo, det verkar faktiskt stämma. I tisdags kväll mejlade jag med Michael Dyke, och jag tyckte mig ana att han också var lika chockad och uppspelt över det här som jag är (även om han kamouflerade det bakom byråkratisk polisprosa).

För om bröderna Anglin skulle ha klarat flykten från Alcatraz vore det något så oerhört oväntat att M-ordet är befogat. Två lönnfeta män framför en termitstack kan också vara ett mirakel.

Måndag

Jag har precis druckit en varm choklad som var utom mitt räckhåll och helt otänkbar för några dagar sedan.

I fredags visste jag inte att jag snart skulle känna finsk höstsol mot min kind. Jag har inte varit i Helsingfors sedan 1989; jag trodde nog aldrig riktigt att jag skulle återvända. Det är det som gör att jag älskar den här stunden, här och nu, på ett café vid ett torg som myllrar av människor, smaken av för söt choklad i min mun som jag precis har druckit ur ett glas min hand aldrig skulle ha hållit.

Som jag älskar att ställa min själ i ett iskallt regn. Att smaka på den här världen och inse att just det här stället smakar olika men ändå likadant. Världen. Mänskligheten. Allt bajs, alla drömmar, samlade på ett och samma klot.

Höstljuset i den finska huvudstaden denna eftermiddag i oktober…som om Göteborg och Moskva hade kopulerat och fått ett kärleksbarn. Vackra lillebror Finland, så eftersatt, så otursförföljd, så modig. Jag blir rörd när jag ser att alla skyltar är skrivna både på finska och svenska. Vi tänker ju så sällan på dig, Finland. Vi gör ju aldrig en ansats att lära oss ditt karga språk.

Ändå lommar du efter oss som en trogen hund.

Ner i grottan

Är inne i en extremt intensiv jobbperiod just nu. Utläggen hopar sig på hög, jag har blivit tvungen att tacka nej till en hel del men har ändå suttit i helgen och randat samtidigt som jag har tagit hand om sjuk fru och dotter.

I onsdags gjorde jag intervju med en känd författare på en kinakrog vid Mariatorget, och fredagen tillbringade jag ute i skärgården med en gammal militär. I morgon bitti sitter jag på ett plan till Helsingfors för ett annat jobb.

Borde jag älska det här, när livet kommer i klumpar på det här viset? Eller saknar jag egentligen att vara uttråkad, att se dammkorn dala ner i solljus som strilas mellan persienner? Är livet bäst när det är stiltje, eller när det blåser storm?

Jag kan inte bestämma mig. Men just nu längtar jag till dammet.

Äpplet och trädet

Jag log inombords när jag fick se Julies gruppfoto från tredje klass. Jag har ett svagt minne av hur jag själv satt på en pinnstol i gympasalen i Tärnsjö och smajlade upp mig för fotografen 1983.

Oceaner av tid skiljer far och dotter åt. Miljarder kubikmeter vatten har runnit under triljarder broar. Jag har levt ett hel liv sedan jag gick i trean och hennes barndom är så olika min.

Men det går att dra en röd tråd mellan våra klassfoton i tredje klass, och det känns fint. Tid och rum må skilja oss åt, men i själen (och kindknotorna) sitter vi samman.

Lycka är

Ja, för fan! När jag ser på min nyblivna treåring inser jag att lycka kan vara att ligga i ett bad av bollar. Lycka kan vara vad som helst!

Liv är så bra på det här. Jag ska lära mig av henne. Jag ska hitta lycka på miljoner olika ställen.

Liv, 3

Hon vaknade och stapplade upp på sömniga ben. Fick veta att det var hennes födelsedag, och förpassades med förvånad min in till sängen igen.

"Låtsas sova, Liv", sa jag. "Blunda med ögonen".

Hon blundade allt vad hon kunde när vi kom in och sjöng Ja må hon leva. Märklig tradition det här som människor har, verkade hon tänka. Och sen öppnade hon presenterna med seriös blick, för att fylla år är något stort och allvarligt som kräver stor koncentration.

Blå bil från storebror, docka från storasyster, fler dockor och Alfons-pussel från mamma och pappa. Redan nästa år kommer hon att vara rutinerad på det här, men i år kändes det som första gången hon på riktigt upplevde detta märkliga: Idag är det min födelsedag.

Grattis, min oändligt ljusa och magiska grutt, på treårsdagen.

Kärlek, 5

Vi satte uppe sent på natten, långt efter att ungarna hade lagt sig. Offrade nattsömnen för några välbehövliga timmar på tu man hand. Levande ljus, ett glas vin till henne, en Slayer-öl till mig. 

Klockan passerade midnatt och det var den 1 oktober. Vårt datum. Dagen då vi satt på sunkrestaurangen Borgmästarn i Gamla Stan 2010 och insåg att vi hade känt varandra i hela livet fast vi egentligen bara hade gjort det i sjutton dagar.

Livet ska delas med någon som ser en, folks. Det är när man har hittat hem som det verkliga äventyret börjar. Grattis älskling, och tack för fem vidunderliga år tillsammans.