Ett stilla nyår

Strax före sju tog jag en springtur nere vid det frusna vattnet. Mötte inte en själ. Bara jag och mörkret och en blinkande fyr i Västerås hamn.

Farväl, 2014. Du var gott mot mig.

Man vet att...

...man har en fru som är liiiiite yngre än en själv när hon blir nekad att köpa bubbel på systemet för att hon har glömt id hemma.

Det har inte hänt mig sen 90-talet.

30 dec

Den näst sista solnedgången under 2014 sänkte sig lägligt nog över den allra sista pulkabacken på Björnön för det här året.

Okej, det var den första pulkabacken på Björnön för det här året också. Men ändå.

2014 in review

Ännu ett jävla bra år där jag fick nåden att uppleva livet med en kärleksfull fru och tre mirakulösa barn som har så mycket skönhet i sina själar att Hubble-teleskopet skulle kunna se den från 13 miljarder ljusårs håll.

Jag är så glad att jag får leva. Jag är så långt från perfekt. Men jag är så glad att jag får vara med i några år i det här universumet.

Jag läste precis i en bok att forskare tror att det kan finnas många fler universum. Tanken svindlar. Och hoppet ändå: att det ska finnas någon sorts dimension som gör att vi får fortsätta. Förhoppningsvis i ett marxistiskt samhälle där chips är nyttigt och alla som inte inser att jag är ett geni kan dra åt helvete.

Jobbmässigt: jag fick skriva om Jesus. Och Simpsons. Och rymden. Jag fick skriva skriva skriva, som när jag var barn. Det är ett bra sätt att försörja sig på. Varje år, utan skyddsnät. 2015, inga garantier. Jag stretar på och ler inombords. Ett ödmjukt leende.

Jag tänker fortsätta läsa om rymden. Jogga mer. Bli ännu bättre på att inte jaga upp mig för småsaker.

Försöka överleva.

Att knäcka koden

Mina två yngsta avkommor håller på att knäcka varsin kod dessa dagar.

Liv börjar så smått prata i meningar.

Och ikväll läste Edward - alldeles själv - femton sidor i en bok.

Ett litet steg för planeten Jorden, men ett gigantiskt hopp för universumet i deras vackra huvuden.

Julens ande i ett nötskal

Nu...frid.

November och december har varit väldigt intensiva vad gäller jobb. Men 16.55 idag mejlade jag iväg den sista fakturan för 2014, och nu tänker jag andas ut.

Och andas in.

Jag är Kermit i Mupparnas jul, som stänger kontoret dagen före julafton och tittar upp mot stjärnorna. Magin däruppe i rymden. Jag firar inte Jesus, jag firar livet och kärleken och Vintergatan.

Konst

Liv älskar att rita och måla, och helst i sällskap med någon. Ibland tar vi fram målarfärg, ibland kritor. Igår använde vi den underskattade penseln "blå kulspetspenna" och drog ihop detta konstverk.

Som ni ser skildrade vi den svenska politiken på ett ypperligt sätt. Jag stod för politikerna, de pladdrande, smajlande stolpskotten som inte klarar av att samarbeta för vårt lands bästa.

Liv ritade kaoset de har skapat. Jag tror vi döper den här tavlan till "Nyval -15".

Och det gjorde jag rätt i

En Alcatraz-nörd höll på att få en hjärtattack...

...när jag såg den här rubriken nyss. Jag har nördat ner mig i Alcatraz sen jag var 11, och har skrivit om rymningsförsöket 1962 ett gäng gånger (bland annat en bilaga för Bladet -10). Inte mycket tyder på att Frank Morris och bröderna Anglin klarade simturen över San Francisco Bay, och om de levde idag skulle de vara över 80 bast.

Men så på USA Today nyss:

Jag hann tänka tanken: John Anglin har hittats på ett ålderdomshem i Mississippi! Eller Frank Morris, 88, kanske har dykt upp på en hacienda i Mexico?

Clarence Anglin, 83. Pensionerad cowboy i Wisconsin.

Men det var falskt alarm. Några holländska muppar hade gjort en digital simulering baserat på hur tidvattnet rörde sig natten mellan den 11 och 12 juni -62 och kommit fram till att de hypotetiskt sett kan ha lyckats ta sig till foten av Golden Gate.

Journalister, alltså. Lögnare hela bunten.

Samtal med Julie, tisdag kväll

Julie: Nu när jag har fått ett liv tänker jag så här: man ska vara rädd om sitt liv och vara glad för det man får. Man kan inte bestämma allt i livet.

Sthlm, dec

Vi gjorde en avstickare till Djurgården idag, eftersom Jessicas päron var vackra och bjöd Julie och Edward på Skansens julmarknad. Under tiden de hängde där tog resten av oss en promenad i den kalla men snölösa eftermiddagen.

Sen drog vi också upp till Skansen, där cirka tre miljarder människor hastade runt bland brasor, brända mandlar och röda stugor. Det var vackert, men det hade varit vackrare om åtminstone två miljarder hade stannat hemma.

Julen. Så magisk. Och så förbannat manisk.

Det här med att stanna upp och känna

Det har paradoxalt nog blivit både lättare och svårare sen jag fick barn.

Lättare för att ungarna har öppnat mitt hjärta på vid gavel och gett min existens en djupare mening.

Svårare för de har en tendens att aldrig vara tysta. Inte ens när jag lyssnar på julmusik och försöker hitta den där gudomliga känslan jag hade kring julen som barn.

För jag vill ju själv känna sig som barn ibland. Även fast jag är 40 och fet. Men det går inte. Jag är vuxen, det finns ingen återvändo.

Men. Det kanske räcker med att låta barnen vara barn. Njuta av deras glädje inför julen, den som jag upplevde en gång för länge sedan. Njuta när de gör mjuka pepparkakor och lussebullar med obscent många russin på.

Pojken och kärleken

Jag hängde med min sexåriga son i skolan i går. De satt i en ring på golvet och hade "samling". Det var vackert att få en inblick i hans vardag, och hemskt eftersom han är så skyddslös och eftersom jag inte kan vara där jämt och se till att han har det bra.

Han satt bredvid en söt tjej, och jag inbillade mig att hon var lite kär i honom för hon tittade på honom hela tiden. Edward märkte ingenting, han bara stirrade rakt fram. När jag frågade honom efteråt berättade han att han var kär i henne.

Edward: "Men hon är inte kär i mig".
Jag: "Hur vet du det?"
Edward: "Jag frågade henne".

Modet i en sexåring. Men också förmågan att gå vidare. Edward är inte den som går och grämer sig över olycklig kärlek:

Edward: "Men hon är inte alls söt".
Jag: "Är hon inte?"
Edward: "Nej hon dreglar".

Döttrarna levererar

Som vanligt är det svårt att känna den där heliga känslan med jul. Man försöker tindra med ögonen men det blir mest ett trött kisande.

Då är det bra att ha döttrar! Som först har dansuppvisning iförd tomteluva inför trehundra pers (Julie) och sen ett Luciatåg också iförd tomteluva tillsammans med sina dagmammakompisar (Liv).

Tack, älskade flickor. En liten pust av Gläns över sjö och strand, Charles Dickens och doften av lack drar över mitt hjärta.

Binjurarnas kamp

Jag och Jessica gjorde en så kallad frekvensanalys idag, för att få reda på om vi lider brist på något i våra kroppar. En hälsoterapeut hookade upp oss till en maskin och jag fick veta att jag lider brist på massa mineraler och annat smått och gott, samt att mitt immunförsvar är patetiskt. Mina binjurar har tydligen jobbat övertid för att producera adrenalin till mig, men de har inte alltid lyckats vilket har gjort att jag varit trött något så in i helvete de senaste två åren.

Just ja: jag är även överkänslig mot vete. Så hejdå pizza, pasta, bröd etc etc. Det vore ingen underdrift att påstå att mitt liv tog en helomvändning denna måndag i december. Exakt hur min vardag kommer att påverkas av detta oväntade besked återstår att se, men det viktiga nu är att jag börjar må bättre och blir piggare.

Nu har både jag och Jessica blivit pillertrillare av Guds nåde:

Man vet...

...att man börjar bli gammal när man har ett syskon som är ett halvt sekel. Å andra sidan ser min syster ut att vara typ 35, så det kanske inte är så farligt ändå.

Att lura systemet

Det är så det känns, när man kan låta sin halvförkylda åttaåring vara hemma från plugget och ändå sköta sitt jobb från köksbordet. Nu sitter hon mitt emot mig och gör sin läxa samtidigt som jag skriver klart en text.

I ett parallellt universum hade jag tvingat iväg henne med snorig näsa till skolan och sedan hastat iväg till Stockholmståget. Tack Jahve för att jag får uppleva såna här stunder istället.