Ligger däckad i feber dessa dagar, men det har fört det positiva med sig att jag kunnat plöja litteratur. Oftast tar det mig några månader att läsa en roman, men John Willams "Stoner" betade jag av på 48 timmar.
Det är en bok om att leva i det tysta, om att födas och dö utan att göra något vidare avtryck på världen omkring sig. Lite som mitt liv, med andra ord. Jag har inte så många vänner och ingen utöver min familj kommer att minnas mig när jag dör.
Men det gör liksom inget. Jag vet nu att jag kommer att dö lycklig. För jag har fått uppleva kärlek. Det är allt som betyder något i slutändan, vilket jag tror William Stoner insåg när han drog sitt sista andetag på sidan 288.
