Åkte tidsmaskin till 70-talet ikväll. Så länge Lundell kan stå på benen kommer hans konserter att ha den inverkan på mig; jag förflyttas till Stalbo cirka 1979 och för mina pojkfingrar över det skrovliga skivomslaget till Ripp Rapp. Till det magiska Norrlandsomslaget till Nådens år.
En gång var jag snorig. Då snorade jag ner omslaget till Vargmåne. Jag åt vingummi och lyssnade på Sniglar och krut och fick upp bilder av Finlandsfärjor och skärgårdsstränder.
Och så står man där vid Sollidenscenen klockan 19.30 en torsdagskväll (fick biljetten som vacker 40-årspresent av Ann) och får gåshud när en 64-årig Ulf iklädd badshorts inleder med På fri fot, öppningsspåret från nämnda Ripp Rapp.
Små skärvor av nostalgi, skönhet, längtan, smärta. Den vassa eggen. Rom i regnet. Stockholm erotiskt skimrande i sensommarkvällen, Gröna Lunds fritt fall som ett färgglatt tefat. Gå ut och var glad din jävel, sjunger Ulf och vevar med armarna.
Han har rätt. Jag följer den röda tråden ända till min barndom. Jag var lycklig då och jag tänker se till att vara lycklig nu.
