En hel dag av kultur

Jessica arrangerade ett heldagsevenemang på sin arbetsplats, biografen Elektra, igår. Kortfilmer, teaterföreställningar, en fet valdebatt med representanter från alla åtta riksdagspartiernas ungdomsförbund, livemusik. Min fru kläckte alla idéer själv och har jobbat som en iller med det här de senaste sex veckorna. Jag har aldrig varit så stolt över henne som jag var igår.

Eftersom västeråsare har en tendens att vara icke-kulturella surmulna bekväma jantelagsidioter dröjde det ett tag innan folk började strömma till, men när de väl gjorde det blev det en härlig eftermiddag och kväll. Och yours truly deltog i mitt första lajv! I lajvet var Sverige som Nordkorea. På bilden nedan försöker jag övertala en fascist att avrätta en aktivistkompis för att rädda mitt eget skinn från att åka i fängelse.

Det var härligt att vara totalt ryggradslös.

Äntligen får jag träffa mina idoler i verkliga livet!

Hon har bytt namn igen

Jessica blev Lykk blev Jessica Lykk blev Jessica-Lykk.

Jag har så många fruar, det är härligt!

6

Min son fyllde 6 idag. Jag hade oväntat svårt att köpa present till honom, för nu är han inte längre i den barnsliga åldern där det är självklart att köpa leksaker hela tiden. Han har ju börjat förskoleklass, så Luther i mig funderade på mer matnyttiga saker: böcker, ritblock, pussel...

Men det fick bli ett flipperspel. Att döma av hans första, förtjusta reaktion valde jag rätt present till världens genom tidernas vackraste pojke.

Borde ha gjort

Våra vänner Karin och Johan gifte sig igår, och höjdpunkten för mig var när de ställde sig upp och höll varsitt tal till varandra under middagen. Jag har varit på säkert trettio bröllop i mitt liv, men jag kan inte minnas att jag har varit med om det tidigare.

Men det var ju genialt. Vad kan vara vackrare än att sätta ord på sin kärlek, att manifestera den inför sin släkt och vänner? Jag önskar att jag och Jessica hade tänkt på det när vi gifte oss. Men jag hade å andra sidan skitit på mig av nervositet.

Karin sa det bäst: "om jag dör i morgon har jag åtminstone blivit älskad och fått älska i mitt liv".

Allt annat är ju, i slutändan, trivialiteter.

En ny identitet

Jessica, förlåt Lykk, går verkligen all in. I detta nu är vi på ett bröllop, där brudparet fick stränga order att använda hennes nya namn i beskrivningen av gästerna:

Samtal med Julie och Edward, torsdag morgon

Julie: Jag tänker leva tills jag blir 88!
Jag: Ja, det är en bra ålder.
Julie: Och sen tänker jag dö på min födelsedag! Så när alla gäster kommer tror de att jag bara sover, men sen märker de att jag är död!
Jag: Det låter ju hemskt!
Julie: Nej, det är ett roligt skämt. Ett roligt sätt att dö på.
Edward: Och sen öppnar gästerna munnen på dig och stoppar in tårta!
Julie: Och så säger de "akta så hon inte sätter i halsen!" Men det gör ju ingenting för jag är redan död, hahahaha!

Många fyndigheter på VLT:s toalett, för övrigt

Bästa vänner, bara sådär

Jobbar kväll på VLT idag. Alltid en chock för systemet: jag är ju van att sitta hemma och fippla. Van att äga min egen tid. Att vara asocial. Men skönt också att vara en del av någon sorts sammanhang i några timmar.

Ungarna är tillbaka i samhället, de med. Julie och Edward på skolan, Liv hos sin dagmamma. En grej med ungarna: de har så lätt att få vänner. Vänskap är så självklar i deras ålder.

Man bara är. Vänner.

På fri fot

Åkte tidsmaskin till 70-talet ikväll. Så länge Lundell kan stå på benen kommer hans konserter att ha den inverkan på mig; jag förflyttas till Stalbo cirka 1979 och för mina pojkfingrar över det skrovliga skivomslaget till Ripp Rapp. Till det magiska Norrlandsomslaget till Nådens år.

En gång var jag snorig. Då snorade jag ner omslaget till Vargmåne. Jag åt vingummi och lyssnade på Sniglar och krut och fick upp bilder av Finlandsfärjor och skärgårdsstränder.

Och så står man där vid Sollidenscenen klockan 19.30 en torsdagskväll (fick biljetten som vacker 40-årspresent av Ann) och får gåshud när en 64-årig Ulf iklädd badshorts inleder med På fri fot, öppningsspåret från nämnda Ripp Rapp.

Små skärvor av nostalgi, skönhet, längtan, smärta. Den vassa eggen. Rom i regnet. Stockholm erotiskt skimrande i sensommarkvällen, Gröna Lunds fritt fall som ett färgglatt tefat. Gå ut och var glad din jävel, sjunger Ulf och vevar med armarna.

Han har rätt. Jag följer den röda tråden ända till min barndom. Jag var lycklig då och jag tänker se till att vara lycklig nu.

Näste man till rakning

Hej Gud, det är jag igen. Jag tror inte på dig men bad ändå till dig för två år sen, när min dotter Julie skulle börja plugget. Det blev ok till slut, även om hennes gästspel på Waldorf var ett fiasko. Men det var möjligen inte ditt fel.

Idag började den här vackra pojken på Malmabergsskolan. Nu överlämnar jag honom i dina händer, om du finns. Låt honom inte bli retad för att han har glasögon. Skydda hans känsliga själ från hårda ord. Låt honom förbli ett barn så länge det bara går.

Nån tjej får gärna bli kär i honom också.

Och låt honom fortsätta ha kompisar. Så att han känner sig omtyckt och får ha kul på rasterna. Så här:

Stolt Edward vid tangentbordet: "Jag har stavat till Thriller!!!"

Elmore och Jehova

Är ensam med ungarna hela den här veckan. Jessica, jag menar Lykk, jobbar arslet av sig på Elektra, och ungarnas skolor och dagis börjar nästa vecka.

Barnen lär mig att carpe diem. Man har liksom inget val. Man måste leva i nuet när man umgås med det här gänget:

Vi gör inte så mycket. Det är skönt. Två kvinnor från Jehovas vittnen ringer på. Jag öppnar i kallingarna. De har varit här förut, vet att jag har skrivit en bilaga om Jesus i Aftonbladet. Vet att jag är agnostiker. Men de ger sig inte. Jag tar emot en broschyr.

När jag hinner läser jag Elmore Leonard. Han är min nya favoritförfattare. De senaste två veckorna har jag läst tre böcker av honom. "Gold coast" och "LaBrava" var väldigt bra.

"Hombre" var fantastisk.

I broschyren som jag fick av Jehovas vittnen-gummorna ställs frågan "var finns svaren på livsfrågorna?"

Det är ju så lätt. Allt en människa behöver är kärlek, musik och en trave goda böcker. Allt annat är neuroser.

En ny fru

En bra grej med att vara gift med the woman formerly known as Jessica Isaksson är att hon aldrig upphör att förvåna mig. I lördags bytte hon till exempel namn. Bara så där. En människa brukar inte få för sig att byta sitt förnamn, men Jessica hade länge ruttnat på att heta Jessica och kommer nu att börja presentera sig som "Lykk" till nya bekanta. Det finns ingen kvinna i Sverige som heter det, men Jessica kom på det i hängmattan i Stalbo när hon kände sig lycklig.

Det är alltså på allvar. Vi pratar ändring hos Skatteverket, hela balunsen.

Lykk. Min fru heter Lykk, vad heter din fru?

Samtal med Jessica, fredag kväll

Jag: Du vet den där bilden jag la upp på Liv med sädesfältet? Börje tröskade idag så nu är det helt kalt.
Jessica: Vad sexig du låter när du säger såna där konstiga ord.
Jag: Vadå, tröskade?
Jessica: Ja! Som att du har koll på massa avancerade saker man gör här ute på landet. Kan du inte säga det igen, snälla?
Jag: Visst, älskling. Tröskade.

Stadstjejen Liv blir perplex vid åsynen av säd: "vad är det här då?"

Flykt från branden

I morse när jag vaknade låg en tjock dimma över Västerås. Det var först när jag och Jessica pratade på telefon lite senare som vi båda insåg - samtidigt - att "dimman" så klart i själva verket var röken från den gigantiska skogsbrand som just nu härjar i Västmanlands skogar.

Jag satte Liv i bilen och drog till mina föräldrars hus i norra Uppland. På vägen dit kom jag närmare brandens epicentrum. Det var surrealistiskt. Röken låg tjock och frätte i näsborrarna. Plötsligt flög en släckningshelikopter rätt över bilen. Trots att den flög lågt och hade påslagna ljus såg jag den först när den var alldeles ovanför oss; röken var så tät.

Här i Stalbo skäms jag nästan över att luften är så klar. Det kunde ju lika gärna vara de här skogarna som brann upp just nu. Lika gärna min barndoms skogar, lika gärna mitt barndoms hem.

Paus

Ligger däckad i feber dessa dagar, men det har fört det positiva med sig att jag kunnat plöja litteratur. Oftast tar det mig några månader att läsa en roman, men John Willams "Stoner" betade jag av på 48 timmar.

Det är en bok om att leva i det tysta, om att födas och dö utan att göra något vidare avtryck på världen omkring sig. Lite som mitt liv, med andra ord. Jag har inte så många vänner och ingen utöver min familj kommer att minnas mig när jag dör.

Men det gör liksom inget. Jag vet nu att jag kommer att dö lycklig. För jag har fått uppleva kärlek. Det är allt som betyder något i slutändan, vilket jag tror William Stoner insåg när han drog sitt sista andetag på sidan 288.