2012, bästa...

...händelsen: Liv Forsling kom till jorden. En oerhört älskad och vacker dotter som kommer att slå världen med häpnad.

...dagen: borde så klart skriva bröllopet eller Livs födelse, och de dagarna var magiska på alla sätt, men jag tror ändå att det jag kommer att minnas bäst av -12 är alla vardagar med Jessica och barnen. Glädjen i att äta frukost vid ett samlat bord, mysigheten i att komma hem efter dagislämning till en varm kanna kaffe och sätta sig i soffan och jobba bredvid sin fru. Frilansandet är en snårig djungel, men inget slår friheten och livskvaliteten när det rullar på.

...resan: Grekland i juni. Ungarnas solbrända leenden på väg hem i skymningen och känslan av att vara en familj på riktigt.

...låten: jag lyssnar bara på ohipp musik som släpptes för länge sedan.

...graven jag besökte: dött lopp mellan Jack, Bobby och Teddy Kennedys på Arlingtonkyrgogården i D.C i april.

...vädret: när jag och Julie hade sett Madagaskar 3 i augusti och sprang till bilen i monsunregn och jag drattade på arslet och skrapade upp armbågen.

...jobbet: reseknäcken från N.Y var roligast att göra, men kulturartiklarna om Alcatraz och Hard Case Crime i Svenskan och Bladet var roligast att skriva.

...sportupplevelsen på plats: Curtis Grandersons tre home runs i matchen mellan Yankees och Twins på Yankee Stadium i april.

...sportupplevelsen på tv: Mannings pass till Manningham i Superbowl.

...konsert: gick bara på en så ganska lätt att välja.

...film: "The descendants" med George Clooney.

Samtal med Edward, måndag eftermiddag

Edward: När jag blir vuxen kommer pappa att dö.
Jessica: Du kommer att vara väldigt gammal när pappa dör.
Edward: Kommer du att dö?
Jessica: Ja, alla kommer vi att dö.
Edward: Åh vad läskigt!
Jessica: Men om man är väldigt gammal och trött kan det vara skönt att få dö. Och så får man en fin gravsten, så alla som saknar en kan komma och lägga blommor vid den.
Edward: På min gravsten ska det stå "kära Jessica. Jag vill komma tillbaka till dig".

Vi har en vacker fullmåne i Västerås i kväll

Samtal med Julie, söndag kväll

Julie: Hälften av alla tjejer har snippor.
Jag: Nej, det är hälften av alla människor du tänker på. Alla tjejer har ju snippor!
Julie: Nej, inte alla tjejer.
Jag: Vad har de andra då?
Julie: En del råkar ut för svåra olyckor och då måste de operera bort snippan.
Jag: Hahaha! Vad opererar de dit istället?
Julie: Låtsassnippor. Precis som att en del tjejer har låtsastuttar, du vet.

Samtal med Julie, söndag förmiddag

Jessica: Julie, har du åkt tunnelbana någon gång?
Julie: Tunnelbana, vad är det för något?
Jessica: Det är tåg som går under jorden.
Julie: Va?? Finns det såna??
Jessica: Ja, och vi ska åka såna idag när vi ska till festen.
Julie: (kan inte hantera all positiv information och går in i ett chocktillstånd).

Vägar som på Elsa Beskows tid, 2012

Modernitet

Livan är programmerad att äta kött och dricka getmjölk i en grotta nånstans. Hennes gener vill egentligen ut och döda nån jävel på savannen från fem års ålder och uppåt. Men hon är född i nådens år 2012 i ett snöigt skitland där vi människor sitter och trycker i elektricitet som idioter nittio procent av tiden. Vi har dessutom nåt ofattbart skit som kallas teve och på datorn finns det nåt som heter Youtube där man kan kolla på socialistiska sagor som Bamse.

Så det gör hon med sin far ikväll. Hon fattar ingenting och väntar på att hyenor ska göra entré så hon får se mig sparka dem åt helvete, but it's not gonna happen I'm afraid.

Som en sjö att landa i

Fin jul på Lidingö med Jessicas familj ikväll. Som alltid blir jag nykär i min fru när jag ser de bilder på henne som fjortis som hänger på väggarna här. Jag hade blivit så kär i henne som femtonåring. Jag hade drunknat i de här ögonen:

Livan har tur för hon har ärvt sin mors ögon. Det betyder att hon kan välja och vraka bland killar i sitt liv och jag blir tvungen att sortera bort dräggen med kniv och yxa.

En vagga kommer lastad

Japp, här är familjen Forslings samlade julklappar för 2012. Abnormt många, men vi är ju som bekant en stor och modern familj och då fyller man lätt en vagga till bredden.

I skrivande stund sitter jag tillsammans med min vackra fru och vår bebis och lackar och rimmar och lyssnar på Singalong with Mitch och Håkan Hagegård på Youtube. Det är julafton sedan några minuter. Jag är dödstrött men lycklig: doften av lack är den vackraste doften jag vet. Bara femton klappar kvar, sen ska jag slå in hundratio gräddkolor i smörpapper och sen kan det eventuellt bli någon timmes sömn också.

God jul allihopa, wherever you are. Jag älskar er allesammans.

I bokhyllan

Jessica har ramat in bilder på våra mödrar som unga. De var sinnessjukt snygga när det begav sig, båda två. Nu står de i bokhyllan och stirrar på oss, som en påminnelse om att carpe diem medans tid är.

Samtal med Edward, måndag kväll

Edward (håller upp Disney/Pixar-rullen "Modig"): Astrid Lindgren hittade på den här filmen!
Jag: Nja...vet du vem hon var?
Edward: Ja, hon är en flicka som gjorde alla sagor. Hon gjorde Jasmine, Pippi, Buzz Lightyear, apan Nilsson...
Jag: Okej det gjorde hon, kan vi säga. Hon var en fin kvinna men hon är död nu.
Edward: Är Astrid Lindgren död??
Jag: Ja, hon dog för några år sen. Hon var jättegammal.
Edward: Astrid är död, men hon var fin när hon levde.

En annorlunda snögubbe

Nån testosteronstinn mupp har skapat en erigerad manslem av snö i rondellen bredvid mitt lokala Hemköp. I såna lägen är det tur att ungarna är så oskyldiga: de trodde det var en vanlig snögubbe när vi passerade den nyss på väg hem från dagis.

Julie: Men den är rätt misslyckad. Någon har ju ritat graffiti på den!

Men vad fan

Punktering vid riksväg 56 är ett jävla helvete, pardon my french. "Jag hjälper dig, pappa" säger Edward. Sen har han sönder domkraften och spiller Red Bull Light över hela bilen.

Det är så här vi firar tredje advent i släkten Forsling.

They are to be treasured

Min far fyllde 75 bast idag och det var som att gudarna ville ge honom en flashback av livet på 30-talet för det har varit strömavbrott sen halv sju här i Stalbo. Ungarna är i extas över detta, och jag med. Stephen King skrev i efterordet till "Dreamcatcher" (för övrigt en vidrig bok) att han skrev delar av den för hand till stearinljus under ett strömavbrott. Sen skrev han att såna stunder var så ovanliga på 2000-talet, "and they are to be treasured".

Imorgon kommer strömmen tillbaka igen. Just nu har vi Gud på besök här i huset.

Separerade

De här förbannade vattkopporna har splittrat min familj i flera veckor nu. För att inte Livan ska smittas har Jessica tagit med henne på en odyssé och hennes storasyskon börjar bli desperata.

Julie nyss: "Jag kan inte äta. Jag saknar Liv för mycket. Jag spyr om jag inte får träffa Liv snart".

Det är åt helvete.

Dessutom messade min fru en bild tidigare ikväll där hon är hetare än livet självt. Jag kan inte heller äta. Jag spyr om jag inte får träffa henne snart.

Dawn of the dead

Bilderna från Jullans luciatåg blev rätt misslyckade. Hon och hennes kamrater ser inte direkt ut som bedårande sexåringar. Mer som zombies som precis har käkat bedårande sexåringar.

Konsten att älska sig själv

Liv: Det är väl ingen konst! Det är ju bara att se sig själv i spegeln och bli i extas över hur vacker man är! Vad är det för svårt med det?

Filling in the blanks

Dan har känt mig i tjugo år. Liv har bara känt mig i två månader. Men hon fick lära sig rätt mycket när han kom på besök idag.

Anekdoten om när jag spydde San Francisco-drinkar på Lucianatten -92 var extra rolig tyckte min dotter.

Foto: Fon J

I dag gör jag debut som pressfotograf i form av ett resereportage från New York som jag gjorde för Expressens räkning i våras (det verkar inte vara så snabb pressläggning på den typen av reportage). Det känns faktiskt lite kul att se två bilder i tryck som jag har tagit. Jag minns hur jag rände runt där i Brooklyn Heights med min nyinköpta systemkamera (som jag knappt visste hur man använde) och kände mig cool i den varma aprileftermiddagen, som att jag var en yrkesfotograf och inte bara nån turistmupp i mängden.

Text har alltid varit hemma för mig, fotografi något främmande och exotiskt. Men nu när jag är en publicerad fotograf kommer jag att bli olidlig här hemma och börja ta bilder med ett självförtroende som gränsar till storhetsvansinne.

Samtal med Jessica, torsdag kväll

Jag: Jag hade en sån sjuk dröm häromnatten. Jag drömde att det kom en ny chipssort som var smaksatt med DNA från schimpanser. Jag testade några stycken och de var helt okej.
Jessica: Jag tror betydelsen av den där drömmen är att du blir dum av att äta chips.

(Ovan: konstverket "Sjeps" av Julie Forsling)

Räddare i nöden

Edward räddade mig från att behöva skotta fram bilen i morse genom att få vattkoppor. Det var fint av honom.

Samtal med Edward, tisdag morgon

Edward: Åhh Liv är så gullig! Hon ser ut som mormorn i Ice Age 4!

Studio 54

Mitt livs första tryckare: minns inte, men antagligen nåt pinsamt skit på nåt skoldisco i Östervåla när jag var typ tretton till tonerna av Nothing compares 2 U.

Jullan slösade däremot ingen tid med att beta av denna milstolpe. I helgen såg det ut så här på Tomaskyrkan runt hörnet där vi bor:

Fråga mig inte vad Tomaskyrkan är för ställe för jag vet inte, men Julie kom hem från skolan och sa att hennes kompisar skulle på disco och då var det bara att dra dit och se glad ut.

Jag skällde ut hennes danspartner efteråt och sa att om du ska ta och dansa med min dotter får du fan ta och gifta dig med henne först. Nej, det gjorde jag inte. Jag var glad och lite rörd och tänkte att tiden går alldeles för fort.

Febern river i min frus kött

Jessica har varit sjuk från och till ända sedan Liv föddes. Hade vi levt år 1887 hade jag antagligen varit änkling idag, faktiskt. Först drabbades hon av en sex veckor lång infektion i livmodern, så kallad barnsängsfeber som man kolade av på den tiden min farfarsfar Sven Emil röjde på Flustret i Uppsala (se nämnda årtal).

Ikväll ligger hon och osar här bredvid mig igen. Mjölkstockning den här gången. 39.4 i feber. Hon kommer inte att dö ifrån mig, men jag lider med min vackra fru. Hon förtjänar verkligen att bli frisk nu.

Underhållning

Livs storasyskon har olika strategier för att underhålla henne. Julie kör det gamla hederliga titta-in-i-ögonen-och-prata-tricket.

Edward låter iPaden sköta snacket.

Dan före dan

Nej, ni har missförstått allt. Det är inte alls den 28 november idag. Det är den 23 december. De tre vise männen traskar förbi nere på Stentorpsgatan as we speak.

Inte riktigt på riktigt

IKEA en månad före jul är inte roligt alltså. Men det finns något humoristiskt över att man valt att döpa sina fuskgranar till

För det är ju det vi gör, vi som slänger upp en plastgran bredvid teven för att ungarna ska förvillas att julens under inte bara går att finna i en timmerstuga i Dalarna en stjärnklar natt i december utan även en duggig novemberkväll i en trerumslägenhet i Västerås.

Men det blev ju faktiskt Even better than the real thing, som U2 skulle säga.

Whitey

Av någon anledning kom jag att tänka på Leon "Whitey" Thompson i kväll. Han var en bankrånare som satt på Alcatraz 1960-1962 och sedan skrev sen två rätt dåliga böcker som jag lik förbannat slukade som tonåring när jag läste allt jag kunde komma över om ön.

Böckerna var inte så bra skrivna, men de berörde mig ändå. Whitey levde ett så hårt och hopplöst liv, ett liv som bara var våld, våld, brott och mer våld från barnsben och framåt. En dag, när jag satt och surfade på UNT:s redaktion 2003, råkade jag hitta hans hemsida. Han var åttio bast då, en fri man sedan länge men svårt sjuk och sängliggande. Hans fru var hans enda familj; de fick inga barn för hon var för gammal när de träffades. Whitey målade tavlor och skrev böcker som han gav ut på egen hand. Han hade ingen talang men han höll på ändå. Jag skrev ett mejl till honom och berättade att jag hade läst hans böcker och att de berörde mig.

Jag tror jag har printat ut hans svar nånstans. Det var hans fru, Helen, som satt vid tangenterna; hon berättade att Whitey låg dödssjuk i sängen och dikterade. Det var ett översvallande brev som tackade mig för de vänliga orden om hans böcker. Han slutade med meningen

you are one of the few people in the world that still has a heart.

Strax därefter dog han. Jag vet som sagt inte varför, men jag tänker på Whitey i kväll.

Girls just wanna have fun

Liv har fått sin första hobby: stirra på en mobil med mjukisdjur som hänger ovanför hennes spjälsäng. Detta kan hon göra i en halvtimme åt gången. Jag är bekymrad. Djuren rör sig inte ens, de bara hänger där. Har min dotter inte större krav på underhållning än så här? Kommer hon att nöja sig med vilket skit som helst i sitt liv?

Fortsätter det så här kommer hon ju att bli en TV4-tittare.

Köpmannen återvänder hem

Att åka hem en sen novemberkväll efter ett jobb är Springsteen. Lyktorna på de andra bilarna som tysta hand shakes i ett tröstlöst mörker. Man mår bra. Man har dragit hem några ekollon till boet. Man har gjort rätt för sig. Man är Arthur Millers "Death of a salesman".

Fast utan döden.

Ett besök i tonåren

Julie hade skolkompis S på besök igår och det var ett jävla flamsande vid middagsbordet men S visade sig vara en rätt bra sminkös:

Jag jublar inte direkt åt tanken att Julie ska ge sig in i det där ovärdiga träsket av stulna fyllor, planlösa hångel och monumental förvirring som är tonåren. Men sen väntar förvisso vuxenlivet, och det är ju ännu värre.

Så stanna där du är just nu, Jullan. Okej?

Brev från Pakistan

Jag har som bekant inte bara tre barn, jag har ett pakistanskt fadderbarn också. I dag kom info på posten om Mubashar, som har hunnit bli femton bast (han var nio när jag fick honom). Han mår tydligen bra och hans favoritämne i skolan är fortfarande matte.

Jag skulle så klart kunna fördjupa den här kontakten. Jag skulle till och med kunna åka och hälsa på honom. Varför gör jag inte det? Vad är det för fel på mig?

Livan, söndag

Idoliserar syskonen och idoliseras av syskonen, charmar upp folk på Maurice Groths tvåårskalas, stirrar kosmos i vitögat, gläds åt vilken het mamma hon har, förfäras tillsammans med pappa åt Raiders värdelösa försvar som gör att de ligger under med 21-7 i halvtid mot New Orleans fucking Saints.