Av någon anledning kom jag att tänka på Leon "Whitey" Thompson i kväll. Han var en bankrånare som satt på Alcatraz 1960-1962 och sedan skrev sen två rätt dåliga böcker som jag lik förbannat slukade som tonåring när jag läste allt jag kunde komma över om ön.
Böckerna var inte så bra skrivna, men de berörde mig ändå. Whitey levde ett så hårt och hopplöst liv, ett liv som bara var våld, våld, brott och mer våld från barnsben och framåt. En dag, när jag satt och surfade på UNT:s redaktion 2003, råkade jag hitta hans hemsida. Han var åttio bast då, en fri man sedan länge men svårt sjuk och sängliggande. Hans fru var hans enda familj; de fick inga barn för hon var för gammal när de träffades. Whitey målade tavlor och skrev böcker som han gav ut på egen hand. Han hade ingen talang men han höll på ändå. Jag skrev ett mejl till honom och berättade att jag hade läst hans böcker och att de berörde mig.
Jag tror jag har printat ut hans svar nånstans. Det var hans fru, Helen, som satt vid tangenterna; hon berättade att Whitey låg dödssjuk i sängen och dikterade. Det var ett översvallande brev som tackade mig för de vänliga orden om hans böcker. Han slutade med meningen
you are one of the few people in the world that still has a heart.
Strax därefter dog han. Jag vet som sagt inte varför, men jag tänker på Whitey i kväll.
