Okej, inte riktigt. Men nyheten att Ryan Dunn har kört ihjäl sig slog ner som en bomb i den barnsliga delen av mitt hjärta nyss. Ryan var ju för fan en hjälte!
Doppet i bajsvällingen! Saltet i ögonen! Leksaksbilen i stjärten!
En gång i ett annat liv gick jag och Thomas genom en bar i Västerås iförda bara kallingar som en hyllning till Jackass. På väg hem viftade jag på en taxi med snoppen hängandes utanför (ingen taxi stannade). Väl hemma ställde jag villigt upp på att bli fotograferad med ett brinnande tomtebloss uppkört i anus.
Tack för inspirationen, Ryan, och vila i frid.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter... -
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...