Det är så skönt när världen blir absurd. Som när man ursäktar sig från en parmiddag i Solna och tar hissen tio våningar ner och ställer sig på en våt parkeringsplats och ringer ett hotell i Costa Rica och ber att få bli kopplad till rum 487 där en man som bär en fiktiv mördares namn bor...fast i själva verket är namnet bara en täckmantel för Kerry King i Slayer som svarar på första ringningen och berättar att han var en klyftig pojkvasker som sattes i en särskild klass för begåvade barn.
Och så tänker man "precis som Dylan Klebold, alltså" samtidigt som en polisbil drar förbi på Ankdammsgatan med påslagna blåljus.
lördag 18 juni 2011
Som en feberdröm
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl... -
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...