Indoktrinering

Bebbarnas spellista, nyårsaftons morgon:

Megadeth: My last words
Danzig: Twist of cain
Danzig: She rides
U2: Sunday bloody sunday (Rattle and Hum-versionen, där The Edge ligger med Gud i tredje versen)
Slayer: World painted blood

Prosa

Har inte läst skönlitteratur på fyra månader. Det har varit för mycket som hänt i verkliga livet för att det skulle kännas befogat att grotta ner sig i nåt hitte-på. Men nu fortsätter jag på Justin Cronins The Passage. Sida 176. Vad handlade den om nu igen? Just ja, vampyrer. Så oerhört 2007 av mig, eller hur?

Deja vu all over again

Jag hade en Jon, 24, dag i dag. Som jag levde när jag pluggade i Sundsvall. Självvald ensamhet, instängd i ett rum, världen därutanför som ett vagt rykte bara. Chips, alltid chips, i handen. Blicken långt bort i fjärran. Känna hur minuterna rinner i timglaset. De senaste fem åren har såna dagar kunnat räknas på ena handens lillfinger. Men en gång i tiden hade jag dem i överflöd.

I morgon: tillbaka till mänskligheten igen.

The blood runs thin

Min morfar hade 17 barnbarn. Jag är nummer 16 i ordningen. En eftersläntrare som han var måttligt intresserad av. Men kanske hade detta faktum fångat hans uppmärksamhet: jag är det första barnbarnet som separerar från mina barns mor. Några av mina fiiina kusiner har ojat sig de senaste veckorna, kontaktat mina föräldrar och uttryckt sitt deltagande. När de egentligen känner 1. överlägsenhet 2. nyfikenhet på de smaskiga detaljerna och 3. rädsla för att de får dem att tänka på sina egna förhållanden. Som rimligen är sämre än vad de går runt och intalar sig.

Well, kära kussar. Jag gjorde så gott jag kunde för att känna släktskap med er. Men jag känner mest ingenting. Vatten är tjockare än blod. Jag har en ny flickvän. Hon heter Jessica och jag älskar henne.

Jul 2010

Den här bloggen börjar självdö. Varför ska jag hålla på för? Jag kan inte skriva om allt som händer, för det är för intimt och det skulle såra eller uppröra vissa människor.

Här är iaf några bilder från den 23-25 december. Det har varit en fin jul. Barnen var hos Lotta på julaftonskvällen, men dessförinnan hann vi ge dem några julklappar som gjorde succé. Särskilt Edwards Buzz Lightyear-dräkt, som han senare kompletterade med en Buzz-docka från gammelfaster Berit.

I dag kom ungarna ut hit till Stalbo. Edward klappade mig på kinden och sa "Äskar dig, pappa". Äskar, inte älskar. Per i granngården skrämde skiten ur honom på kvällen när han dök över och spelade tomte, men Julie var förtjust och gav Per en kram.

Primetime

Som ni vet har jag gått igenom en stormig höst på det – som det heter – privata planet. Höga toppar och djupa dalar. Med anledning av detta visar SVT en extrainsatt dokumentär om mig i kväll.

Syskonen Forsling

Grannpojke på besök i kväll och i tre minuter var allt frid och fröjd uppe på ungarnas rum. Men sen spöade Theo på Julie, enligt samstämmiga vittnesuppgifter. Avgrundsvrål följde, varpå Theo gick nerför trappan och klargjorde att han tänkte gå hem till sin mamma och att Julie var dum.

Men Edward tänkte inte låta killen som hade spöat på hans syster gå utan vidare. Han följde efter honom i trappan, gestikulerade och skrek "arg på dig, Theo!" När de kom ner försökte han få in en uppercut på den två år äldre pojken. Det gick åt helvete, men jag var så stolt att jag sprack över hans beskyddarinstinkt.

Siblings 4 Life!! Don´t fuck with my blood, yo! If you fuck with my sister you´re going DOWN, nigga!!!

Apropå

Barack hörde av sig och undrade vad "Ninnis dikt" handlar om. Jag berättade för honom att den handlar om en högstadiekompis som avled i bröstcancer för fem år sedan. Jag fick inte reda på att hon var död förrän över två år senare, och blev både ledsen och skamsen över att vi hade tappat kontakten så totalt. Allt jag hade velat säga till Ninni var "jag tycker om dig". Inget mer än så. Hennes död är ännu en påminnelse om att det gäller att säga saker till varandra medans tid är. För en dag är det plötsligt för sent.

Men det är en läxa vi aldrig lär oss, eller hur?

Framtidsminne

Efter Cretzer

kommer Klebold

kommer Jones

verkar det som!

Ninnis dikt

Alla minnen som återvänder
denna svarta decemberkväll
Efter budet om din död vandrar de
som sorgklädda barn
i ett fackeltåg
utanför mitt fönster

I strålkastarljuset är ditt blonda hår ett vattenfall över ryggen
Jag klinkar introt till Memory
du börjar sjunga en takt för tidigt
och takbelysningen i Tärnsjö Folkets Hus tänds som ett straff
Gamlingarna i salen skiter i att lyssna
Din sköra, uppriktiga röst drunknar i ljudet av
giriga teskedar mot kaffeservis

En pliktskyldig applåd senare får vi
– som en sista förolämpning –
dela på en ask Aladdin
som vore vi sötsugna snorungar

På senare år har det hänt att jag fantiserat
om den dag jag som världskänd musiker
skulle återvända till Tärnsjö
och skriva om historien

Ta med dig upp till Vattentornet
och förklara att jag var en idiot,
ett skräckslaget barn
som flydde från precis just det
jag behövde mer än något annat

Du skulle bli min Courtney
jag din biljett därifrån
På en våg av karisma
skulle vi fly vårt Twin Peaks i gryningen

Vad säger man till en dimslöja från sin ungdom?
En sedan åratal torkad blomma?
Kanske säger man:
Jag såg dig
mer än vad jag visade att jag såg dig
kanske är det orden du aldrig kan höra

Men när jag går ut i morgon bitti
kommer sorgklädda barn stå kvar i snön

Att jag kunde tro något annat
Att de skulle ge upp
att de skulle åka hem
somna in
få ro
till sist

Samtal med Julie, torsdag kväll

Julie (till Edward): Kom igen, din fläskis!
Jag: Va? Vad sa du? Har någon sagt så till dig?
Julie: Ja, Rebas.
Jag: Så får man inte säga! Vad sa du till honom?
Julie: Att han var dum.
Jag: Ja, det var han. Vad ska du göra om nån säger så till dig igen?
Julie: Jag ska putta in dom i väggen!
Jag: Ja, det ska du.

8 848 meter över havet

Briljant dag idag. Briljant. Vackra ungar i morse, vacker cykeltur till stationen, vacker flickvän på jobbet, vackra kollegor som har själar i sina bröst, vackra kändisar som läser min blogg och önskar mig god jul, vackert beröm från kollegor jag inte känner, vackra ilskna läsarmejl, vacker lunch med vacker ungdomsvän, vacker grafik till vackert jobbprojekt, vackert godis i munnen, vacker redigering till det vackra jobbprojektet, vackra tågresenärer, vacker snö, vacker musik i lurarna, vacker sorglig artikel i tidningen, vacker kväll, snart vackra ungar igen.

Världen har gått vidare

Solen är så där klar som den bara är på vintern. Jag går på Drottninggatan, klockan är halv tio. Sneglar in på Bryggargatan. Där, precis där, sprängde sig en man till döds för 64 timmar sen. Nu syns inte ett spår av det.

Morgonsolen som jagar bort mina rädslor. Det är för tidigt på dagen. Alla terrorister ligger och sover.

Samtal med Julie, fredag kväll

Julie: Varför måste du betala när vi åker ut från parkeringen?
Jag: För att det kostar pengar.
Julie: Varför det?
Jag: Det är så bara. Det mesta i den här världen kostar pengar. Det finns bara några saker som är gratis: luften, kärleken...
Julie: Hjärtat!
Jag: Ja, det är gratis.
Julie: Leksaker!
Jag: Nej, det kostar pengar.
Julie: Hus!
Jag: Kostar pengar.
Julie: Lampor!
Jag: Kostar pengar.
Julie: Men de där stora lamporna?
Jag: De kostar pengar, de med.
Julie: Skyltar!
Jag: De kostar pengar. Men inte så mycket.
Julie: Trafik!
Jag: Alltså...trafiken i sig kostar inget. Men bilar kostar.
Julie: Leksaker!
Jag: Nej, det kostar som sagt pengar.
Julie: Men kärlek är gratis!
Jag: Ja, det är den. Man kan älska vem som helst och det är helt gratis!

Jeff

Tre och en halv minut in i Hell Awaits. Gamla Stan, snart Slussen. Red Bull i blodet. Sex timmar sömn i kroppen. Träning med Jocke, lunch med Micke och Så mycket bättre-marathon på schemat. Tryckta minuter med ex-svärföräldrar också iofs, men det blir först ikväll.

Hanneman först, King sen. Lombardo. Som euforin mina förfäder på 1100-talet måste ha känt när de spöade på varandra i solnedgången.

Gustaf remembered

Går omkring i morfars rock från 70-talet. Två tioöringar i fickan. Minns när han låg för döden i Enskede och Agneta sa åt mig att sätta mig på hans sängkant och prata. Morfar halvsov på mage. Jag klappade honom lite tafatt på ryggen. Sa inget.

Morfar hade känt en blandning av stolthet och skam för mig idag. Stolthet för att jag jobbar på Aftonbladet. Skam för att jag jobbar på Aftonbladet. Det hade inte varit fint nog för morfar. Det skulle vara Rapport, eller DN.

Minns när han skällde ut mig för att jag inte visste vad predikat var. Det vet jag iofs fortfarande inte. Eller besvikelsen när jag reste mig ur soffan och gick när det var tv-nyheter. Morfar var en liten gubbe med stora drömmar. Som inte såg skogen för alla träd. Det här jävla machotänket, morfar. Vad fan var det? Den här jävla skuggboxningen. Du var ju mjuk som glass inuti. Du var ju poetisk. Du borde ha älskat mig mer än vad du gjorde.

Allt det där om att vara på väg nånstans

När man blir lycklig in i minsta atomen av sin själ av en Så mycket bättre-låt är man officiellt en svenne. Men fuck it, jag heter ju Sven som ni vet. Tack för gratulationerna på min namnsdag i söndags förresten, era snikna jävlar. I alla fall, låten är Septembers tolkning av Eldkvarns "Kärlekens tunga", och den är det största som har hänt världen sen Gud uppfann stjärten. Bebbarna och jag hade disco till den igår, och de höll med. "Sätt på Kärlekens tunga pappa", sa Julie. "Man blir glad av den".

Och den där texten. Som jag har kunnat i åratal förstås, men aldrig lyssnat på ordentligt. När jag pratar med Plura på fredag kan det hända att jag måste tillbe honom. Lägga mig i fosterställning och säga "Plura, den andra versen, den om fjärilen i natten, den...herregud". Plura kommer inte att bry sig ett skit förstås. Kändisar gör inte det när man berättar att man avgudar dem. Nicke Andersson gjorde det inte, Slash gjorde det inte, Kirk och Lars gjorde det inte, Mats Jonsson gjorde det möjligtvis lite.

Feed me

Jobbkonferens. Lidingö. Vi gläntar på våra inre för några timmar, medan tysta Silja Line-färjor drar förbi som julgranar i natten. Sen stänger vi luckorna. Nu sitter vi som främlingar på bussen tillbaka till grottan. Fan vad jag överdriver. Jag tror att jag har tur med mina kollegor. Det finns själar här. Det finns själar överallt. Men jag tror att vi gläntar mer på våra själar än your average svenska arbetsplats.

Gud vad mycket människor det finns överallt. För många. Och nu på morgonen ser jag tydligen ut som Don King.

Samtal med Julie, fredag morgon

Julie: Det är svärkallt ute.
Jag: Ja, det är verkligen tvärkallt.
Julie: Nej, svärkallt!
Jag: Vad är det för nåt?
Julie: Man måste svära för det är så kallt.
Jag: Måste man?
Julie: Man måste säga: det är jävla mycket snö.

Samtal med Julie, torsdag kväll (pt 2)

Lotta: När jag var liten sa man så här till någon som stirrade på en för länge: "Titt-Olle, Kalle Koskit, har du käkat blängsylta till frukost?"
Julie: När jag var liten sa man "Har du skitit på dig?"

Samtal med Julie, torsdag kväll

Jag: Fröken sa att du hade sagt åt en pojke att pussa dig i dag på dagis?
Julie: Mmmm.
Jag: Vem var det?
Julie: Aron.
Jag: Gillar du Aron?
Julie: Han är kär i mig. Jag är kär i honom. Vi ska gifta oss!
Jag: Ska ni? När då?
Julie: När vi blir stora.
Jag: Varför gillar du Aron?
Julie: Jag är kär i honom. Vi älskar varandra.
Jag: Men varför älskar ni varandra?
Julie: Jag vet inte. Det bara är så.

(Fotnot: Aron heter i verkligheten något annat)

Samtal med Julie, torsdag eftermiddag

Julie: Farmor är min farmor. Och Edwards farmor.
Jag: Ja, det är hon. Och hon är min mamma också.
Julie: Nej, det är hon inte. Inte längre.
Jag: Jo, hon kommer alltid att vara min mamma. Även fast jag inte suger på hennes tutte längre.
Julie: Hon är inte mamma. Nu är hon bara farmor.

Far och son är värdelösa på att snickra...

...men vi kan åtminstone skämta om det.

Jag: Du är för hantverksyrket vad Muhammed är för islam.
Sven: Ja, man måste säga att du föll långt från äppelträdet, ditt päron.