Dio

Gud visar sig för mig, glimtvis. I mina barn, framför allt. Edward som sittdansar på sängen när Julie trycker fram en trudelutt på hans nya leksakslastbil. Julies ögon när hon skrattar.

Jag ser Gud skymta förbi i sorgsna sångmelodier. I höstens sällsamma ljus. I ledsna människor som biter ihop. I kvinnors anatomi sedd ur vissa vinklar.

Men jag skulle vilja möta Gud full on nu. Reveal yourself, man or woman!

Har ni några tips på var jag ska leta? Mejla: jon.forsling@aftonbladet.se.

Hittelön utlovas.

Samtal med Julie, måndag kväll

Jag: Snart är det val i Sverige. Vet du vad det betyder?
Julie: Nej?
Jag: Då ska man utse den som ska bestämma i Sverige.
Julie: Jag?
Jag: Vill du bestämma i Sverige?
Julie: Ja, jag vill att jag gör det.
Jag: Vad skulle du göra om du fick bestämma över Sverige?
Julie: Jag skulle koka choklad själv på spisen.

Fosterland

Sitter bredvid två muslimska kvinnor på t-banan. Undrar om de har sett SD:s reklamfilm? Hur måste det kännas, att likställas med blodtörstiga, barnafödande orcher av ett parti som var tolfte svensk kommer att rösta på om några veckor? Välkommen till Treblinka, people! Känn er som hemma!

Det är mycket som är åt helvete med islam. Men det är mycket som är åt helvete med kristendomen också. Och det här är Sverige. Vi växte upp på Astrid och hallonsaft. Vi borde veta bättre, eller hur? Våra famnar borde vara vidöppna.

Sista veckan i fetma

Hade tänkt börja banta idag. Men det här är ingen bra vecka. Rockbjörnen i övermorgon, surströmmingsskiva på fredag.

Nästa vecka däremot, då ska det bli Kate Moss up in this motherfucker.

2

Min son fyller två år idag. I morse sjöng vi för honom och så fick han några presenter i soffan. Snart kommer släkten hit, och då blir det fler.

Apropå att det är slitigt att vara vara flerbarnsförälder: jag fick höra igår att Sigge "jag twittrar roligt" Eklund ska ha sagt att allt ordnar sig så fort ens yngsta barn fyller två. Det är då lugnet börjar infinna sig i vardagen igen.

Det får vara som det vill med det. Edward är den vackraste virvelvind jag någonsin sett. Om kaoset fortsätter: so be it.

På min gravsten...

...kommer det att stå:

JON FORSLING
1974-2011
Han kände en tjej som intervjuades av New York Times

Stegling

In my line of work får man ofta hatmejl från idioter. De är ett speciellt släkte, dessa människor. Du hittar dem i kommentatorsfälten på YouTube, Dagens Media och/eller valfri Schulman-blogg: den självbelåtna tonen, den anala personlighetsstörningen, den totala avsaknaden av humor och den oerhörda bitterheten.

De hugger på minsta stavfel, de dreglar åt pyttesmå faktamissar och de får fontänorgasm om du ger dig in i debatt med dem.

De dyker upp på Wikipedia också, dessa idioter. Kolla bara in den här artikeln om August Strindberg. Nån amöba har på fullt allvar menat att det behövs KÄLLA för att man ska kunna påstå att August är en av Sveriges mest betydelsefulla författare.

Det är inte analt. Det är sinnessjukt. Denna människa borde döden dö, medelst stegling.

I nio år...

...har denna toksnygga kvinna varit min följeslagare genom livet. Vi har överlevt cirka tusen sömnlösa nätter med skrikande barn, magsjuka i Afrika, ryggskott i Riga, arga poliser i Chicago, gången när jag färgade håret korpsvart på Kloak och en hel massa grejer som inte lämpar sig för en blogg som läses av min nyfikna familj.

Om vi var Sid och Nancy i tidernas begynnelse är vi möjligen lite mer av Ragnar Dahlberg och hans kärring Gunbritt nu. Men när ungarna har somnat lägrar sig stillheten här på Tegnérgatan 3...och då händer det fortfarande att vi förvandlas till det där paret som låste in sig på toaletten på Anita och Peters fest i Blackeberg den 25 augusti 2001.

Grattis, älskling.

Walter 4-ever

Jag har fått en ny idol. Han heter Walter Breuning och är 113 bast. Samma dag som McKinley sköts gick han till frissan för första gången. Han är vacker och han är smart och han kommer aldrig att dö.

If you can help people, you´re doing a good thing for yourself too.

Iakttagelser, tisdag morgon på tåget

Julian Assange ser ut som min morfar när han var ung. Inga likheter i övrigt.

När Julie har tappat rösten låter hon så gulligt bräcklig. Och äldre. Som Lill-Babs, nästan.

Lotta ser mer och mer ut som en reklamkampanj för Sloggi.

Min F+F-nyhet var värd två spalter idag, inte en.

Första avsnittet av Mad Men, säsong tre, var so-so igår kväll. Bögscenen med Sal på hotellet var bra, men man börjar tröttna på Dons planlösa infidelities nu.

Jag är trött på att vara så fet.

Av denna dag...

...kan vi dra lärdomen att sömnpiller har en tendens att sitta kvar i systemet dagen efter man har tagit dem. Har varit på en annan planet idag. En planet där folk jag pratade med hade orimliga namn som Nemo och Ola-Conny.

In purgatory

På pk. Journalister överallt. Jag kan inte andas. Det är ett jävla pack. Myself included.

Edward ser sliten ut i dag.

Ruth Huenemann 1910-2005

I dag är det fem år sedan Ruth dog. Med en mormor som blev senil -78 och en farmor som dog -81 var hon det närmaste en grandma jag kom. Akademiska cirklar i Berkeley minns henne som en framstående professor som gjorde banbrytande studier om överviktiga barn på 70-talet. Jag minns henne som en lite sorgsen kvinna med oerhörd pondus.

Ruth gifte sig aldrig och fick inga barn. Efter att min far av en ren slump blev inneboende hos henne 1962-63 höll de kontakten. Jag ska inte säga att vi blev hennes surrogatfamilj, men...det var något ditåt.

Ändå var det som att jag aldrig riktigt kände henne. Hon höll distansen. Därför var den där pussen på kinden hon gav mig i november 2001 - sista gången vi sågs - så hjärtskärande.

Med alla människor jag har älskat och som nu är döda önskar jag samma sak: att jag tydligare hade visat min kärlek till dem medan de ännu var i livet. Men det är som att jag aldrig lär mig den läxan ordentligt.

Förlåt för det, Ruth.

Babyface Forsling

En oväntad syn i dagens lokalblaska (that would be VLT, eller "Länsan" som den också kallas i dessa krokar): min blygsamma krönika från fredagsbilagan citeras på Kultur- och Nöjesuppslaget. Wtf? Men kul såklart att mitt budskap får några slags fötter. Kungen bävar. Eller inte.

Och så är det skönt att nån redigerare har grävt i bildarkivet och hittat min VLT-byline från hösten -01. De godmodiga, äppelrunda kinderna och Lottas kappa gör att bilden är lätt att datera. Det här var hösten när jag och Lotta precis hade blivit ihop. Jag och Sven skulle snart åka på vår lilla roadtrip genom Kalifornien, Nevada och Arizona. Jag och Emma hade precis spelat in en popdemo med åtta låtar och drömde vackra drömmar om strålkastarljuset.

Det känns som en oändlighet sen. Det känns som igår.

Samtal med Julie, tisdag kväll

Julie (gräver under Lottas tröja): Det här är din allra snällaste tutte!
Jag: Är tuttarna olika?
Julie: En del tuttar är svarta, en del är svenska.
Jag: Vilka har svarta tuttar?
Julie: De som är bruna i kroppen har bruna tuttar.
Lotta: Hur ser svenska tuttar ut då?
Julie: Så här! (gräver under Lottas tröja)
Jag: Men vad är det för färg på dem?
Julie: Svensk färg. Grisrosa sådär.

Det gick bra

Det verkar inte som att han hade läst min krönika.

Kymigt

I dag ska jag intervjua en viss programledare för ett visst populärt sommarprogram som sänds på SVT varje tisdag. Men jag har en bad feeling inför den. Jag kanske inte borde ha rapat ur mig denna krönika i fjol. Inte för att jag tror att den gode programledaren lusläser oss, men...

Men om han gör det kan det bli jobbigt.

Lördag på Djurgårn

Gröna Lund. Sextio grader varmt.

De kommer som vindpustar, de magiska barndomsminnena. En högerkurva i veteranbilsbanan. Samma. Kurva. Som. För. Trettioett. År. Sen.

Då: hisnande känsla av att styra sin egen bil. Jag förstod liksom inte att den gick på räls.

Nu: Julie har inte heller sett igenom illusionen. Högerkurvan kommer och hon vrider frenetiskt på ratten. Samma sol, samma hår, samma ögon. Det finns inte ord för hur mycket jag älskar min dotter.

Jag brinner...

...heter en gammal låt från vänsterpunkarna Strebers. "Och den dag jag slutat brinna, har min låga brunnit ut", sjöng sångaren Ulke.

Själv brinner jag väldigt sällan för politiska frågor. Det är naturligtvis uselt av mig. Jag skäms när jag ser bilder på barnarbetare i Kina. Jag skäms över min luttrade, feta mage.

Men: jag har ett fadderbarn i Pakistan. Och jag avskyr monarkin. I dag har jag till och med skrivit en krönika om detta i Skandinaviens största tidning. Så nån sorts låga bär jag inom mig trots allt...även om den nog är lite mindre än Ulkes.

Zzzzzzzz

Utskitet päronmos idag. Trött ända in i märgen. Men det märks inte, eftersom min märg är täckt av så många lager fläsk.

Ändå blev jag mållös i morse, när jag lämnade ungarna på dagis. De har en ny fröken, en ung brunett som heter nåt. Vad vet jag dock inte. Hon pratade iallafall om att Edward har så oerhört mycket energi. Det är jag liksom medveten om. Sen ställer hon den oerhörda frågan

"Har han ärvt det efter dig?"

Jag har inte kunnat släppa detta. Drev hon med mig? Antagligen. Men tänk om inte? Tänk om jag utstrålar en livskraft och geist som jag inte själv är medveten om?

Like I please you

Julies nya favoritlåt är Beatles "Please please me". På bedårande - men förvånansvärt naturlik - låtsasengelska drar hon igenom Lennons slit och slängdänga från -63, komplett med Harrisons gitarrlick. Jag häpnar. Jag menar, jag visste ju att hon var ett geni...men det här är nästan löjligt begåvat.

Din. Bajsnödiga. Stackars. Människa.

Bow down

Skulle vilja hänga med Vincent Kartheiser i dag. Skulle vilja se ut som Jon Hamm.

Men jag ser ut som Mats Alm. Och säsong ett tog slut igår.

Ice Cube i lurarna och jag känner för att försvinna. Men det går ju inte för sig, eller hur?

Live from Yankee Stadium

Nu har vilden somnat. Han drack sig medvetslös. I fylledrömmarna dyker blonda critters upp. Ett hem. Det är vad han helst vill ha.

Efter en disastrous början artade det sig till en rätt bra dag till slut. Nu har Edward somnat, Julie är på god väg och det är Yankees-Red Sox på tv. Nick Swisher battar för Yankees. Exakt i detta nu groundade han out to the third baseman på andra sidan Atlanten. Mirakulöst egentligen.

Jag var inte född för dessa dagar

Ett problem med att vara löneslav är att man tillbringar så fruktansvärt stor portion av sitt liv på jobbet. Jag vet inte om jag är född till det. Är någon? Denna mörka, dimmiga måndag är jag snarare född till att sitta i en gruva och dricka mjöd med nån hårig jävel. Gå ut på fältet och slakta ett vildsvin. Äta upp helvetet. Dricka mer mjöd. Och varmt blod.

Men istället: på med det professionella leendet. På med datorn. Kolla när Markus svassar in efter lunch och gnäller över att han inte har ett värdigt liv. Utbyta fyndigheter med Tobbe. Dricka kaffe. Ringa nån jävel. Skriva nåt skit. Och så tåget hem.

Oerhörd himmel över världen denna morgon. Vilden i grottan super ner sig nåt fruktansvärt. Ylar. Dödar en gris till.

Riddle me this

När man sitter på handikapptoan på MAX en söndag och precis har skitit tarmarna ur sig, vad kan man klara sig utan då?

Hmmm...

Kanske att ens ettåriga son trycker på en röd knapp som det står NÖDSIGNAL på? Det händer liksom lätt att ett larm går över hela restaurangen då. Och att personal rusar till.

Annars har det varit en hyfsad dag.

Döden, döden

Jag älskar Julies uttryck i den här bilden. Koncentrerad, allvarsam, lite sorgsen, kanske lite rädd. Hon håller en död snigel i sin hand. Stackarn hade torkat till döds i solen på uteplatsens stenplattor i går, och var som hårt lakrits i hennes hand.

Det stora mysteriet med döden. Var är snigeln nu? "Åh stackars snigel", sa Julie och hällde vatten på den.

Darn it

Sjuk hela veckan och ohållbart idag. Låg i sängen och lyssnade på gamla Entombed-låtar på Spotify när jag insåg att jag gjorde ett pinsamt misstag i förrgår. Då intervjuade jag nämligen Nicke Andersson och tänkte att "vafan, jag passar på att ställa nån fråga om Entombed till honom". Jag är rätt ointresserad av hans senare musikprojekt (Hellacopters, The Solution, nuvarande Imperial State Electric), men de tidiga Entombed-plattorna är ju mästerverk.

Jag: Vad tänkte du på när du skrev "Premature autopsy"?
Nicke: Jag satt med en ordbok och tyckte att det lät häftigt. Ingen hade döpt en låt till det förut.

Men det var ju för fan inte "Premature autopsy" jag älskade så när jag gick i gymnasiet. Det var "Abnormally deceased". "Premature autopsy" är en dynglåt.

Fan också. Nu tror Nicke att jag har dålig smak.

Jag hyllas av eliten

Var ute och dyngade med Fredrik Svedjetun i går. Vi hamnade på en alkispub på Söder. Det är skönt att krydda småbarnstillvaron med lite Arne Anka-liv ibland, och Fredrik är perfekt för detta ändamål.

Dessutom berättade han att Klas Lindberg hade hyllat min blogg när han gästbloggade på TV4 nyligen. Jag hade ingen aning om detta, men det är ju egentligen oerhört stort. Man kan säga att min blogg tog steget ut i offentligheten i och med detta. Jag är rörd och tacksam.

Men det är ändå lite konstigt. Betyder inte det att min läsarskara borde ha ökat med sisådär tusen procent nu?

Samma sak...

...är det förresten med tv-serier. Jag och Lotta ska precis kolla på "Mad Men". Avsnitt sex. Säsong ett. Det gjorde Karro Fjellborg 1982.

Tv-spel? Jo tack, jag tycker fortfarande det är kul att koppla in min C64 till mina pärons lilla teve och lira Frank Brunos Boxing. Det gjorde Peter Ottsjö kanske också. Strax innan han föddes.

Biofilmer? Jens såg "Inception" när Röde Orm gick i kortby - ok, ni fattar.

Men det är lite skönt också. Att vara långt bak i leden. Världens larm endast som ett avlägset eko.

Ett problem...

...med att vara god vän med hippa, kreddiga och ungdomliga smakpoliser som Joacim Persson och Markus Larsson är att man alltid känner sig ohipp och tråkig. Svennig. Hopplöst omodern. Jag har precis upptäckt att Lady Gagas "Alejandro" är en lysande poplåt.

Men det visste ju Jocke och Markus redan hösten 1996.