Decennierna, Arlanda

Exakt klockan 18.00 den 28 november 1988 tittade jag och Henke varandra gravallvarligt i ögonen och rev ett linjerat A4-papper i två bitar. Vi satt i mitt pojkrum i Stalbo. Jag tog den vänstra delen, Henke den högra. Vi var fjorton år gamla.

Tidigare på dagen hade vi skrivit ett brev på skolbussen, om hur just den dagen hade varit. Bland annat hade vi skolkat efter lunch och dragit ner "på samhället", för att införskaffa halstabletter och tuggummi. På den tiden var sånt viktig information.

Planen var att vi skulle ses på klockslaget om exakt tio år fram i tiden, och återförena de båda brevhalvorna. Vi valde den häftigaste platsen vi visste för var detta skulle ske: Arlanda. Det hände nämligen att vi tog flygbussen dit, Henke och jag, och vandrade runt i terminal 5. Inte för att flyga någonstans. Bara för att insupa atmosfären, känna en doft av den stora världen. Den som fanns där ute, någonstans långt bortom Östervålas horisont.

Jag minns inte vems idé det var att vi skulle göra det där. Eller om vi verkligen trodde på allvar att vi skulle genomföra det. 1998 var ju ett science fiction-årtal. Att vi skulle vara 24 då - vuxna män - kändes också som en barock tanke. Vi var ju forfarande barn. Jag tänkte fortfarande att vi lekte när vi sågs, även om jag hade lärt mig att det ansågs töntigt att säga "leka" när man var 14.

Long story short: 28/11 1998 sågs vi. På Arlanda. Förde ihop brevet, läste det, skrattade överseende åt vår fjortishet. På den tiden hade vi glidit ifrån varandra sedan länge. Den Henke som var min bästa vän i slutet av 80-talet hade utåt sett förvandlats till en ytlig bekant. Ändå: när vi sågs brann vänskapen med samma självklara låga som förr. Vi känner varandra, Henke och jag. Få människor känner mitt innersta väsen så bra som han. Och vice versa.

Vi skrev ett nytt brev, om var vi befann oss i livet där och då. Rev det i två bitar. Skildes åt, levde så gott vi kunde på varsitt håll. Fick barn. Passerade 30. Började bli män på allvar.

28/11 2008 sågs vi. På Arlanda. Förde ihop de två breven. Skrev ett nytt brev. Rev det i två bitar. Skildes åt, levde våra liv igen. Passerade 40. Fick barn med nya partners.Tjockade på oss.

Och igår, 28/11 2018, upprepades ceremonin igen. På Arlanda. Tre gulnade brev - skrivna av 14-åringar, 24-åringar, 34-åringar - fördes samman av 44-åringar. Ett nytt brev skrevs, och revs sedan i två bitar för att föras samman av 54-åringar. Jag tog den vänstra delen, Henke den högra.

Varför gör vi det här? Jag tror inte någon av oss riktigt vet. För att hedra vår vänskap, bekräfta dess starka band trots att vi lever helt olika liv i olika städer. Men det är något annat också. Det är en meditation över tidens obönhörliga flykt, hållplatser på livets väg, handslag genom decennierna.

Ett requiem över de tidsåldrar som gått till ro.

Scenen igen

Känns som att november varit en själslig ställa-sig-i-kallduschen-månad. Från att ha ångestsvettats inför direktsänd tevesoffa har jag även ångestvettats inför en sedan länge inbokad föreläsning på bibblan. Tackade ja redan i våras, och har sedan försökt förtränga det orimliga i att behöva stå och babbla inför främlingar i 45 minuter.

För det klarar jag ju inte av. Trodde jag.

Turns out att glossofobi är en fobi som jag börjar bemästra så sakteliga. Det är okej att känns paniken dra genom bröstet, att märka att hjärtat helt omotiverat rusar iväg. Jag överlever det. Det kanske bara var trettio pers som kom för att se mig ikväll, men de trettio personerna kommer jag för alltid att känna tacksamhet emot.

De hedrade mig och min bok. Och de hjälpte mig att räta på ryggen och borsta av mig lite obekväm och ologisk rädsla.

Gud i kotte

Ännu en dag som jag kanske inte kommer att minnas om tjugo år, men som var en lapp som sällade sig till livstäcket. En fin lapp, magiskt skimrande av vemodig novembersol som gick ner över Råbyskogen strax innan klockan 16.

Vi plockade kottar och mossa som glittrade av frost i det matta solljuset. Gud bodde i den där frosten. Gud bor överallt om man bara öppnar ögonen.

En kompis

Den senaste veckan har Liv börjat bonda rejält med en flicka i sin klass. I morgon ska hon hänga med Liv hem för första gången, och i morse ropade hon förtjust när vi kom: "Liv!"

Sen sprang hon fram till min dotter, gav henne en kram och en puss på kinden. Sen tittade hon på mig med ett brett leende och sa, med förväntan i rösten: "I morgon!"

Och ett pappahjärta klappade glatt. För med en bra kompis klarar man det mesta.

Märke

Jullan är bäst i världen och nu har hon fyllt 12 också. I hennes ålder - och i alla åldrar - har jag gått omkring i slitna men bekväma kläder som i många fall snotts av min pappa. En bra grej med att växa upp i fucking Våla var att ingen brydde sig om vad man hade på sig.

Därför fattade jag inte varför det var så viktigt för Julie att få en tröja av märket Gant. Jag frågade i billiga butiker men de tittade på mig som om jag var galen och bara ”vi säljer inte märkeskläder här”.

Jag förstår inte det där. Vadå inte märkeskläder? Alla kläder har väl något slags märke?

Till sist blev jag hänvisad till Gant-butiken och pungade ut 800 spänn för en grå huvtröja. Det gjorde susen: av alla presenter blev min vackra dotter gladast av den tröjan. I framtiden kommer hon kanske att tänka annorlunda kring märken och dess betydelse, men här och nu är det status att ha Gant tryckt på bröstet och då är det klart hon ska få det också.

A room of one's own

I veckan som har gått har jag rollat färg i timmar, vi har köpt fåtöljer och mattor, Jessica har inrett. Julies rum var slitet och trist, men nu ser det ut som hon vill ha det: vitt, vitt och mer vitt.

Allt slit var värt det när vi fick se hennes glada och förvånade fejs igår. En förälders lön, en stilla nåd, en liten eufori i det stora hela.

Ett annat sorts dygn

Jag låg och vred mig i sängen i rum 201 på Mornington Hotel. Klockan var över midnatt, men jag kunde inte sova. För att fördriva tiden surfade jag in på matchen mellan Oakland Raiders och San Francisco 49ers som precis hade börjat på andra sidan jordklotet. Raiders första drive började lovande, men när de närmade sig 49ers end zone blev Carr sackad och en lång, blond kicker med nummer 8 CARLSON tryckt på ryggen stegade fram och sparkade ett 37-yards field goal.

Ledning för Raiders, 3-0. Jag stängde av telefonen och blundade, försökte lugna mitt galopperande hjärta. Det gick inte. En timme senare kollade jag hur det gick i matchen. Raiders fick storstryk. Mardrömssäsongen from hell fortsatte, med andra ord. Inte en enda touchdown på hela matchen, inte ens ett till field goal från 8 CARLSON.

Strax efter klockan fem gick jag upp och borstade tänderna. Ingen tid för frukost, och hotellbuffén hade ändå inte öppnat. En taxi stod och väntade på mig utanför entrén. Åtta minuter senare anlände jag till ett mörkt och öde SVT. En vänlig kvinna med plirande ögon släppte in mig, och vi gick längs med nedsläckta korridorer och ödsliga kulvertar till Morgonprogrammets studio.

En sminkös pudrade mina kinder och smetade på lite concealer under mina trötta ögon. Hon föreslog en kamning av mitt hår, jag avböjde. Beväpnad med en automatcapuccino slog jag mig ner i en soffa och såg min gamla kollega Carina rapportera direkt från South Carolina inför det kommande kongressvalet. En väldigt stockholmsk studioman knäppte på en mikrofon i slaget på min sprillans nyinköpta kavaj. "Vi går in 31", sa han. Jag kollade på klockan. Den var 6.27.

Jag tänkte på min glossofobi, och alla gånger jag fått panik i skolsalar när jag behövt redovisa något. Jag tänkte på galenskapen att sätta mig inför hundratusentals granskande blickar i direktsändning, när ett rum med tio par ögon räcker för att ge mig hjärtklappning.

Jag satte mig bredvid Karin och Ted. En kort påa om den nyss mördade Whitey Bulger rullade. Sen satt jag där på torget med strålkastarna i mitt plufsiga ansikte.

En halvtimme senare hade en taxi skjutsat tillbaka mig till hotellet. Frukostbuffén hade öppnat, men jag var inte hungrig och petade i min bacon. Jag kände mig lättad. Jag hade duckat från arkebuseringsplutonens kulor, jag hade lived to fight another day.

Jag pratade med min vackra fru. Hon och mina två yngsta döttrar hade gått upp och satt sig i soffan därhemma för att titta på mig. Det gjorde mig rörd. Lite senare fick jag ett telefonsamtal från mina två äldsta barn, som hade sett på mig i efterhand och tyckte att jag var cool. Det gjorde mig också rörd.

Vimmelkantig av sömnbrist tog jag tåget hem till ett disigt Västerås. På eftermiddagen skjutsade jag Liv till Lidingö, och när jag kom hem var det mörkt ute och min fru bjöd på läcker kantarelltoast med ugnsbakad fetaost och hon var het och hösten var höst.

Strax före klockan 22 slog jag ett nummer till andra sidan Atlanten. 8 CARLSON svarade, med några fraser på bruten svenska. Vi pratade om somrar på Drottningholm och högstadieår i Örebro. Det kändes inte som att det hade gått 20 timmar sen jag låg där i rum 201 och såg honom kicka sitt field goal mot 49ers. Det kändes som dagar. Det kändes som alldeles nyss.

"Det är inte roligt att vara med om matcher som den vi hade mot 49ers", sa 8 CARLSON och suckade. "Men jag tror att det här laget har en ljus framtid".

Från far till son

Det enda engelska fotbollslaget jag bryr mig ett skit om är Portsmouth F.C., vilket jag är hyfsat ensam om i min vänskapskrets skulle jag tro. De ligger i typ division tre dessa dagar. Anledningen till detta är att min pappa hejade på Portsmouth när han var ung, och förde över sitt supporterskap till mig. När jag var tolv tog han med mig på en match mellan Portsmouth och Grimsby. De låg i division två på den tiden, och de vann matchen med 2-0 efter mål av Mick Quinn och Paul Mariner. När Pompey sinnessjukt nog tog sig till FA Cup-final 2008 laddade vi med chips framför teven och hejade fram dem till en 1-0-seger mot Cardiff.

Jag vet inte om Edward kommer att ärva min Raiders-passion, men fröet har redan såtts. Tio år gammal har han sett sin första Raiders-match live, och häromdagen ringde han upp mig på Facetime. Han hade köpt något, sa han, som han ville visa mig. Och mitt hjärta svämmade över av ömhet och kärlek för min fina pojke.