Det här kan vara min favoritbild av Edward. Den togs en solig dag på Barceloneta i början av augusti, då stranden var full av folk. Edward rörde sig bort en bit, sedan längre, och smälte sedan in i folkmängden. Som att han ville vara för sig själv ett tag, men ändå omfamnad av mänsklighet. Av européer, av världen, av äventyret. Jag kände sådan ömhet för honom i den stunden. Det var som att han smakade på det okända för en liten stund, det stora, hisnande i att stå på egna ben. Eller sitta för sig själv i en kokande kittel av spanjorer.
måndag 4 september 2017
In memoriam
Att umgås med dig var som att andas ut, som att ta av sig en bildlig slips efter en lång dag på kontoret. Knäppa upp skärpet och låta m agen...
-
För ett tag sen satte Edward ner foten i plugget. Hans klass fick lära sig en alfabetsramsa som gick så här: ABCD - råttmor kokar te EFGH...
-
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...
