Det här kan vara min favoritbild av Edward. Den togs en solig dag på Barceloneta i början av augusti, då stranden var full av folk. Edward rörde sig bort en bit, sedan längre, och smälte sedan in i folkmängden. Som att han ville vara för sig själv ett tag, men ändå omfamnad av mänsklighet. Av européer, av världen, av äventyret. Jag kände sådan ömhet för honom i den stunden. Det var som att han smakade på det okända för en liten stund, det stora, hisnande i att stå på egna ben. Eller sitta för sig själv i en kokande kittel av spanjorer.
måndag 4 september 2017
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm...
-
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...