Hon minns, och för några minuter går det att låtsas att hon fortfarande är den hon alltid har varit. Den som fyllde min själ med kärlek och trygghet, den som alltid var på min sida, den jag grät ut hos i min barndom och berättade mina innersta hemligheter för.
Nu är jag vuxen, och hon vet inte längre allt om mig. Jag tröstar mig med att hon fick bli 77 innan hjärnan började svika henne; att hon fick uppleva tre barnbarn och att de hann uppleva henne. Jag intalar mig själv att det är livets gång, och att det är förmätet av mig att sörja allt för mycket; jag är ju 42, och många får inte ha sin mamma så länge. Jag är inget barn längre; jag är en gift trebarnspappa med ett fullpackat liv som drar och sliter i mig från så många håll. Det finns inte tid att reflektera över detta oerhörda – att min moder är på väg bort och aldrig kommer att komma tillbaka.
Men jag kommer att sakna henne så fruktansvärt mycket när hon försvinner in i dimslöjorna för gott. Ingen har älskat mig på samma sätt som min mamma, men orden stakar sig i halsen när jag försöker berätta det för henne under vårt telefonsamtal. Jag hoppas hon vet ändå. Jag hoppas hon minns det, in i det sista.
