2016

Jag hör ljudet av min fru som vispar ihop en chokladpudding i köket. Det är bara jag och hon ikväll, på årets sista dag, och jag njuter av stillheten som sänker sig över vår lägenhet. Vi åt precis en extremt rare oxfilé som yours truly hade stekt på – det var på gränsen att den fortfarande råmade men jag klarade nog ändå stektestet med manligheten i behåll.

Hur summerar man ett år egentligen? 2016 innehöll ju miljarder ogripbara små ögonblick, tankar som surrade runt i medvetandet och undermedvetandet som mer eller mindre vilsna eldflugor, dag ut och dag in. Alla ovärdiga toalettbesök, timmarna då vi sov, menlöshetens stirrande blick när vi väntade på att få likes på våra tillrättalagda små underfundiga inlägg på sociala medier.

Men här är några stolpar, i väntan på att min fru ska komma in i vardagsrummet med puddingen och fullkomligt osa av skönhet och sex.

Årets barn: Julie, Edward och Liv. Julie fyllde 10 och blev tweenie på allvar, vilket innebar pyjamaspartyn med tjejerna, inspelning av musical.lys dagarna i ända och trånande efter Youtubers. Edward fyllde 8, spelade fotboll, samlade på Pokémonkort och bibehöll sitt ljusa och oförställda hjärta till sin pappas stora glädje. Liv fyllde 4, var barsk och solig och förgyllde oss alla med sin gruttighet. Mitt fadershjärta bultar ursinnigt för er alla tre, ungar. Ja, jag vet – jag borde chilla. Men jag älskar er så mycket.

Årets fru: Jessica. Vad kan jag säga som jag inte redan har sagt? Jessica fortsätter att vara min bästa vän, min vägvisare, min musa. Hon är som bekant hetast i världen. Vi är inte rädda för att argumentera, för att tycka olika, för att utmana varandra. Vi är inget plastigt gullegull-par som sitter av tiden – vi LEVER. Jag älskar dig så mycket.

Årets konsert: Kents sista gig någonsin på Tele2Arena den 17 december. Gick jag ens på någon annan konsert i år? Den var hur som helst ett värdigt avslut till en länge älskad och beundrad grupp. Och Jocke Bergs version av "December" på akustisk gura – med Sirviö på lite plock i bakgrunden – var magisk.

Årets sorg 1: Dick.

Årets sorg 2: Eir.

Årets sorg 3: Att mina föräldrar är skruttiga och står med ett ben i graven. Jag vill inte förlora dem. Jag vet att jag måste. Men det gör ont.

Årets idioti: Att jag gick med i Twitter.

Årets idioti 2: Att Trump vann i USA. Jag älskar dig, Amerika, det vet du. Men vissa av dina invånare är faktiskt monstruöst puckade.

Årets resa: Berlin med Jessica i april. Visste ingenting om den staden sedan tidigare. Nu älskar jag den.

Årets lättnad: Att vi till sist hittade en dagmamma (och -pappa) som Liv trivdes hos, efter tre sorger och fyra bedrövelser. Lena och Lorre, I salute you!

Årets bok: Erik Larsons "In the garden of beasts". Nej, den kom inte i år, men än sen.

Årets bokbesvikelse: Stephen Kings "End of watch". Du är ett geni, Steve. Men ojämn.

Årets besvikelse rent generellt: Att jag blivit fet igen. Skärpning för satan, Jon! Sluta vara så jävla bekväm hela tiden.

Årets film: Minns inte. Gick mest på Pixar-rullar med kidsen och en och annan science fiction med Joni. "Arrival" var ok men inget mästerverk.

Årets skiva: Patetiskt nog kommer jag inte på en enda ny som släpptes (och som jag köpte) förutom Kents sista. Så jag säger Nirvana-bootleggen "Live at KAOS-FM 1987". Lite för att jag ringde deras ursprungliga trummis Aaron en natt och pratade om den med honom. Jag älskar när livet blir absurt.

Årets brevkompisar: Harvey, Frank (RIP), Bob, Jimmy och Charlie. Kändes fint att brevväxla igen. Det är en snudd på förlorad konst.

Årets öl: Ballast Points IPA "Grapefruit Sculpin", och Tempels suröl "Surpéne".

Årets sekunder: När jag såg Merkurius åka framför solen och sedan försvinna in bakom molnen, genom ett teleskop ute på Åkesta. Mitt medlemskap i VARF har inte riktigt blivit som jag har tänkt mig, men det ögonblicket kommer jag aldrig att glömma. Kosmos är min Gud. Jag kommer alltid att längta efter dig, o eviga rymd.

Jul -16

Den sopiga kameran på min Iphone blurrar ut ljusen på julgranarna i Stalbo, Västerås och på Lidingö. Men kanske är det passande; julen -16 kommer ju snart att läggas till minnesbanken över alla andra jular (i vuxen ålder), blandas ut med dem, glida in i dem, bli en och samma jul.

Därmed inte sagt att det inte var några fina dagar, med svärföräldrar, svågrar, föräldrar, syskon, fru och barn. Jag fick några onödiga vinylplattor och några nödvändiga skjortor, åt min prinskorv, fångade mitt carpe diem under Benjamin Syrsa, smakade på det bittra vemodet av att inget någonsin blir som i min barndom och att mina föräldrar snart kommer att vara borta.

Carpe Diem

"Allt vi gör i kväll, gör vi för sista gången".

Jocke Berg skulle egentligen kunna tala om alla dagar, alla händelser. Allt vi gör här och nu är ju för sista gången. Om vi dricker vatten en fredag klockan 15.43 kommer vi aldrig att dricka vatten på samma sätt igen.

Men nu gällde det rockbandet Kent, ett band som har varit mer eller mindre nära mitt hjärta ända sedan -97. I går gjorde de sin sista spelning någonsin på Tele2Arena och yours truly fick ynnesten att bevittna avskedet tack vare att min vackra vän Dan hade fixat tickets.

Hade inte sett bandet sedan -03, då de gjorde en helt värdelös spelning på Stadion. Men gårdagen var stundtals magisk. Dels på grund av vemodet i luften, så klart – insikten att "de kommer aldrig att spela '747' igen! Aldrig, aldrig det är nu nu nu det händer".

Men också för att Berg är och förblir ett jävla geni. Som när han gjorde en avskalad "December" på akustisk gura, och lade till ett lysande, repetitivt stycke efter refrängen som inte finns i originalversionen. Eller när bandet slängde in en sanslöst vacker The Edge-ripoff-slinga i "Socker". Eller när de, tidigt i konserten, betade av två av mina absoluta favoriter back-to-back: "Romeo återvänder ensam" och "Vinter02".

Till sist var allt som återstod fyra gubbar klädda i vitt som stod i en scen dränkt i konfetti. Mitt liv blev lite rikare på grund av att de fanns. Så tack för allt, Kent. Allt jag gör från och med nu, det tänker jag också göra för sista gången.

Den enda låten världen behöver

Så här känner jag med allt. Livet är för kort. Alla vi älskar är snart döda. Vi är snart döda. Det stora mörkret väntar runt hörnet.

Det är kört.

Allt vi har är nu. Men det räcker inte. Jag vill hålla fast livet. Men det slingrar sig. Atlanten rusar in i Titanic, iskall kubikmeter efter iskall kubikmeter. Fören pekar mot botten, propellrarna droppar patetiskt i det matta månljuset.

Den här båten ska ingenstans.

Speak low when you speak, love
Our summer day withers away too soon, too soon
Speak low when you speak, love
Our moment is swift, like ships adrift, we're swept apart, too soon
Speak low, darling, speak low
Love is a spark, lost in the dark too soon, too soon

I feel wherever I go that tomorrow is near, 
tomorrow is here and always too soon
Time is so old and love so brief
Love is pure gold and time a thief
We're late, darling, we're late
The curtain descends, everything ends too soon, too soon
I wait, darling, I wait
Will you speak low to me, speak love to me and soon

Twitter

Jag vet verkligen inte varför jag gick med i twitter. Dels får jag ju inga följare, och sen undrar jag varför jag ska kämpa för att få några. Vad är meningen?

Twitter svämmar ju fullkomligen över av stolpskott från medie-Stockholm. Kungar och drottningar av bajsnödighet. Ängsliga små själar. Cyniska, luttrade, rädda. Ingen livslust, bara en trött pose.

Nyss höll jag på att twittra detta. Sen ändrade jag mig, men snart drar jag nog ur proppen på det här gigantiska fiaskot.

#28 och #7

Upp i ottan lördag. Upp i ottan söndag.

Snökaos lördag, snökaos söndag.

Förväntansfull unge, lördag. Förväntansfull unge, söndag.

Sömndruckna föräldrar på läktare, lördag. Sömndruckna föräldrar på läktare, söndag.

Ungens lag får stryk med 0-20, lördag. Ungens lag får stryk med 1-2 och 0-3, söndag. Men vinner sista matchen med 2-1.

Ungen har #28, lördag. Ungen har #7, söndag.

Deras pappa spricker av kärlek och stolhet, lördag och söndag.

Släktträd

Min farfarsfar hette Sven Emil Forsling och var någon sorts kemist som dog 1908. Needless to say kände jag honom inte, jag träffade inte ens min farfar. Men häromdagen fick jag veta att en annan av Sven Emils ättlingar – min sysslings son, om jag har fattat det rätt – tydligen håller på att bli en NHL-stjärna.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta. Bör jag känna stolthet för att det går bra för nån mupp som jag råkar dela en smula dna med? En person som jag aldrig har träffat, och aldrig kommer att träffa?

Nja. Men det svindlar på ett annat sätt. Sven Emil och hans liv, allt han gjorde, allt han drömde, allt han var...allt är ju så försvunnet, glömt, förbi. Det finns ingen idag levande människa som ens har träffat honom. Han är BORTA.

Men ändå: Gustav och jag finns till på grund av honom, och vi lever våra liv, på helt olika sätt, i helt olika delar av världen, tack vare att just han levde.

Och jag inser att samma sak kommer att hända med mina ättlingar, hundra år efter att jag är död. Tiotals, kanske hundratals, människor som inte ens kommer att känna till varandras existens. Spridda för vinden, äpplen som rullar allt längre från trädet. Själar som inte hade existerat på den här Jorden om det inte var för mig.

Jag kommer att vara lika stolt över dem, allesammans. Oavsett om de går på a-kassa, blir munkar, flyttar till Belgien och öppnar ett apotek...eller gör så HÄR.

Livs nya text

Ibland sjunger jag vaggvisan "När månen vandrar" för ungarna när de ska sova:

När månen vandrar på fästet blå och tittar in genom rutan
då tänker jag understundom så och knäpper sakta på lutan...

Häromnatten ville Liv själv sjunga den. Men det visade sig att hon hade missförstått öppningsraden – eller så hade hon helt enkelt gjort om den så att den skulle bli bättre:

När månen vandrar till Västerås och tittar in genom rutan...

Fast hon uttalar Västerås som "Festerås". Allt den här flickan gör är genialt.

Över generationsgränserna

Jag sätter på nostalgisk musik från min ungdom – cirka -93 – medan jag fixar disken i köket. Efter ett tag kommer Jessica ut från sovrummet:

Jessica: Vad var det där för pojkband du spelade förut? Det lät ju jättebra!
Jag: Vadå pojkband? Det var Lemonheads!
Jessica: Det var så glatt och fullt av energi, sätt på igen!

Det är fint att jag och min kriminellt unga hustru kan samsas om att "Come on feel the Lemonheads" är ett fantastiskt album, även om jag tror att Evan Dando skulle vända sig i sin grav om han hörde dem kallas för ett pojkband. Eller han kanske lever fortfarande?

Samtal med Liv, torsdag morgon

Vi sitter i bilen på väg till dagmamman och det är så kallt att Livs andedräkt blir till rök som kommer ur munnen.

Liv: Titta, pappa! Min and!