Frieri med toapapper

Det är ju en kliché det där, att döttrar har en fas då de vill gifta sig med sin pappa. Men idag blev klichén sann när Livan gick ner på knä med en filt över huvet (som skulle föreställa ett långt, vackert hårsvall) och lite hopknycklat toapapper (en "bukett") och frågade om jag ville gifta mig med henne.

Jag sa ja, så klart.

Lite senare, under lunchen:

Edward: Livan, du har missförstått det där. Du är inte kär i pappa, du älskar pappa. Det är en skillnad.
Liv: Nej, jag är kär i pappa!
Julie: (suckar djupt och himlar med ögonen) Det där är så fel. Man kan inte vara kär i sin pappa, fattar du väl!

Som om denna konversation aldrig hade ägt rum.

Själv är jag lite kluven till det här. Å ena sidan kommer jag nog att minnas den här fasen med ett visst vemod när Livan är tonåring och ber mig fara åt helvete på en daglig basis. Men jag vill å andra sidan inte att mina barn ska sätta mig på piedestal. För gudarna ska veta att jag inte hör hemma där.

Halloweendisco på plugget

Edward var ett brinnande skelett, och Jessica köpte nån blus med hängande spindelnät till Julie. Ungarna fick varsin hundring; Edward brände rubbet på att köpa presenter till sin bästis eftersom han är en pojke med ett blödande hjärta av guld, och Julie hade tjugo spänn kvar och ändå händerna fulla av godispåsar när jag hämtade henne.

Jag: Hände det nåt speciellt?
Julie: Nej. Jo, en kille blev strypt. Och en tjej fick ett lysband nerkört i munnen så de fick klippa ut det med en sax genom halsen.

Drömmande pucko

Jag älskar rymden, men jag hatar att känna mig korkad. Så det var med en dubbel känsla i maggropen som jag drog ut till observatoriet i Åkesta häromkvällen och lyssnade på en föreläsning om Vintergatan, dopplereffekten och en smula kvantmekanik. Jag fattar ju ingenting. Jag är så ointresserad och okunnig när det gäller gammastrålning och elektroner och väteatomer...jag älskar kosmos på mitt sätt och det har ingenting med matematik att göra.

Som att älska fågelkvitter, utan att veta namnet på avsändaren av kvittret ifråga.

Rid i natt

33 timmar på tåg, instängd på några klaustrofobiska kvadratmeter. Det kommer att vara min helg, och det är en dröm. För jag delar kupén med min älskade.

Bara hon och jag, som i den gamla världen. Sverige rusar förbi utanför fönstret. Vi släcker ljuset och ser kvällen sänka sig över vemodiga oktoberfält. Enstaka lampor kastar in käglor av ljus; ute i bistrovagnen sitter dyngraka ryssar och skriker av skratt.

Vi går in i vår hytt och låser dörren om oss. I morgon är vi i Lappland.

Plötsligt händer det

Skitdag. Vaknade 03 med ångest, tänkte på alla misstag jag har gjort i mitt liv i tre timmar, somnade om 06, väcktes av mobillarmet 07, skjutsade ungar till skola och dagmamma, försöker jobba men går skitdåligt och är svintrött och folk svarar inte på mejl som de ska.

Dessutom är det så grått och hopplöst ute att det känns som att vara instängd i en skorsten i fucking Novosibirsk. Men så dimper ett mess ner från Dan och allt känns bättre igen:

White trash

En ögonblicksbild, Sverige, oktober, Gdansk-väder, måndag kväll.

En ungjävel får ett Happy Meal på Doncen, men gillar inte att det bara finns böcker som leksak. Det gör inte hans föräldrar heller. De frågar tjejen i kassen om det inte finns någon "gammal leksak" ungjäveln kan få istället. Svaret blir nej, och ungjäveln blir sur.

"Nej, i så fall struntar vi i det. Han gillar inte böcker", säger mamman. Sen växer ungjäveln upp och blir en idiot, han med.

Borta

Fågelkvitter när vi klev in i kapellet. Sen sorgsen musik, en storebror som berättade att han fick veta om dödsfallet på sin födelsedag, tårar, Pärts Spegel i en spegel medan vi gick förbi kistan och la våra blommor till Eir.

En höstsol sken. Skogskyrkogården badade i rött och gult. Min syster och jag skämtade med våra gamla föräldrar, galghumor om begravningsplatser, aska, kaffesump, väl medvetna om att vi snart själva sitter där bredvid en kista och försöker gripa det ogripbara.

På mottagningen efteråt skickades ett nummer av Allas veckotidning från 1972 runt. Ett reportage om en ung familj som hade fått en handikappad dotter. Där, på en bild, satt min morbror Tobbe med Eir i knät. Så levande, så nära.

Nu är de borta, båda två. Vart tog ni vägen?

Angst

Jag sköljs över av ett mörker ibland. Som en försmak av döden. Då min själ är utmattad, min kropp redo att ge upp. En gråt skulle vilja tränga fram, men den har torkat ut.

Depression låter så alldagligt, och är ett så missbrukat ord. Jag föredrar ordet angst.

I dag är en dag med angst.

Kärlek, 6, Liv, 4

1 oktober 2010: Jag och Jessica älskar med kosmos på ett sunkhak i Stockholm.

1 oktober 2012: Jag och Jessica firar två år som par. På kvällen sitter vi på balkongen och tittar på stjärnorna med ett glas bubbel. Jessica smuttar mest, för hon är höggravid och...

2 oktober 2012: ...precis klockan 00.00 börjar det röra på sig i hennes mage. Vi åker till BB, och på eftermiddagen kommer en vacker och barsk tjej ut.

1-2 oktober 2016: När ungarna har lagt sig tänder vi ljus och skålar för att vi har fått uppleva sex år som par. Jessica är mitt livs kärlek. När jag träffade henne var det som att dimslöjor skingrades, rädslor upphörde och illusioner punkterades. Jag är så glad att jag fick uppleva den här kärleken i mitt liv.

På morgonen går vi i och sjunger för Liv på hennes fyraårsdag. Hon gnuggar sig förvånat i ögonen och frågar: "Är jag mycket större nu?" Sen ställer hon sig upp för att visa sina storasyskon hur lång hon har blivit, och de applåderar.