Positivt tänkande

Jag har haft lite otur med de astronomiska fenomenen i år. Solförmörkelsen tidigare i år doldes av ett tjockt molntäcke här i Västerås, och i natt hände samma sak när jag ställde klockan på ringning och gick upp klockan fyra för att få se den blodröda supermånen.

Jag var så glad och förväntansfull när jag gick och la mig igår kväll. Kom till och med på den galna idén att jag skulle springa ner till hamnen, eftersom det vore så obeskrivligt häftigt och vackert och magiskt att springa intill vågorna med en gigantisk blodapelsin som hängde i himlen och kastade tjocka strimmor ut i vattnet.

Så jag snörade på mig skorna och lämnade hemmet 04.25. I stort sett inga människor eller bilar ute, så klart. Bara jag och tystnaden och mörkret.

Det kompakta mörkret. Som delvis förklarades av att fucking moln behagade dyka upp över mitt lilla hörn av jordklotet just när en blodröd supermåne dök upp för första gången sedan 1982.

Jag kom ner till vattnet efter två kilometer. Alldeles tyst och öde. Ingen måne. Möjligtvis kunde jag ana en strimma bakom molnen. Möjligtvis var strimman lite röd. Ändå: en besvikelse.

När jag kom hem hade jag sprungit en halvmil, och försökte känna mig glad för att jag hade gjort något så spontant som att ge mig ut på en nattlig springtur. Men jag kände mig mest ledsen. Jag hade planerat att väcka ungarna och låta dem se ett himmelskt skådespel, så som jag minns att min pappa gjorde när jag var åtta år och det senast var en liknande månförmörkelse. Minns att jag tyckte att månen såg ut som Jupiter. Jag hade velat skänka mina barn ett liknande minne, men det sket sig.

Jag ringde min pappa, han var också ledsen för han älskar rymden lika mycket som jag men det var moln i Stalbo också.

Hela dagen idag har känts skit. Jag hade behövt se den där månen. Varje litet bakslag på jobbet har känts enormt tungt. Petitesser blir stora bördor på mina axlar. Är jag girig? Antagligen. Det är nog ingen mänsklig rättighet att se en blodröd måne, men jag kämpade ju så för att få se den! Sprang till och med, mitt i natten! Borde inte ödet ha belönat mig med en glimt av månjäveln åtminstone?

Sen har jag försökt tänka positivt. Tänkt att löpturen i natt var en ynnest i sig, och en vacker upplevelse ändå. Tänkt att gula månar också är vackra. Tänkt att jag är frisk, hyfsat snygg, har ett oftast roligt jobb och framför allt en stekhet fru och tre underbara barn.

Ska tänka lite mer på det här sättet nu. Kramas lite med min fru. Så kanske besvikelsen bleknar, och är borta i morgon bitti.

Andra fucking människor

Det jävliga med att vara förälder är att man vet att ens barn kommer att behöva gå igenom så mycket skit, sorg och smärta i sina dagar. Man vill bespara dem det, men det är lönlöst.

Det börjar med skolan. Massa jävla idioter som man måste parera på skolgården. Som inte har samma ljus i bröstet som en själv. Som är hårda och elaka, eftersom deras föräldrar är white trash och inte har lärt sig ett skit om livet.

Så många hjärtesorger under åren som kommer. Så mycket förvirring i tonåren, så mycket olycklig kärlek, så många stolpskott till partners sedan som ung vuxen. Föräldrar som först ska frigöras från och sedan sörjas när de går i graven. Så många brustna drömmar på resans gång. Så mycket god vilja som kommer att tas emot på fel sätt av en luttrad omvärld.

Andra fucking människor, som inte ser en och inte har något intresse av att se en.

Min son hoppar från en trampolin, högt upp. Han är modig och solig och fast han slår hårt i vattnet reser han sig gång på gång på gång på gång.

Jag älskar mina barn så det skär i hjärtat.

Tanka lust och vänskap

Frilanslivet har fört med sig bieffekten att jag – som aldrig har varit särskilt social – har blivit snudd på en enstöring. Vet inte om det är min ensamma barndom som drar i mig, men jag har alltid trivts med att vara ensam och utan ett 9 till 5-jobb att traska till 47 veckor om året har mitt sociala liv krympt.

Det stora undantaget är familjen så klart. Jag är sällan "ensam" i ordets rätta bemärkelse, men att träffa kompisar och dricka öl är numera en utrotningshotad aktivitet.

Därför var det fint att kila iväg till Sthlm och hänga med Dan i helgen. Och i går, eftersom konserten med U2 vi skulle ha sett i söndags blev framskjuten till tisdagen.

Att se U2 för första gången på 22 år var som att få en varm och innerlig kram från en gammal vän. Och att dela denna kram med en livs levande gammal vän...det var välbehövligt. Även en enstöring måste tanka vänskap ibland.

Samtal med Liv, onsdag kväll

Jag: Hur gammal är du, Liv?
Liv: Två år. Hur gammal är du?
Jag: Fyrtioett.
Liv: Nej, du är tre.

R.I.P Ragnhild

Idag dog Ragnhild Källberg, en kvinna som jag överhuvudtaget inte kände men som jag ändå tillbringade femton av mitt livs mest magiska minuter med. Hon var nämligen vigselförrättare vid vårt bröllop.

Det är så märkligt. Jag kommer ju aldrig att glömma henne, trots att jag inte vet vem hon var. Folkpartist tydligen, politiskt aktiv här i stan sedan länge. Men det spelar ingen roll. Hon kom, vi sågs, vi skildes åt. Det är allt.

Jag och Jessica tog första bästa vigselförrättare som erbjöds oss, vi gjorde ingen background check på Ragnhild och träffade henne inte ens på förhand. Tio i fyra den 14 januari 2012 dök hon upp på Brunnby gård, fyra gifte vi oss, kvart över fyra gav hon oss en grattiskram och sedan åkte hon.

Hon var en van vigselförrättare, och hennes ceremoni var enkel men kändes varm. Hon skämtade med vår åldersskillnad – "jag har två unga människor framför mig. En är förvisso lite yngre än den andra" – och jag minns att hon pratade om att ett äktenskap kan hålla i trettiotusen dagar om man lever länge.

Och hon citerade några rader av Springsteens "If I should fall behind", en av mina favoritlåtar av honom. Översatt till svenska, men jag tror det var de här ursprungsraderna hon läste upp:

We said we'd walk together baby come what may
That come the twilight should we lose our way
If as we're walkin a hand should slip free
I'll wait for you
And should I fall behind
Wait for me

Tack, Ragnhild, och farväl.

Att kämpa fast allt är förlorat

Jag lär mig så mycket av att ha barn.

Igår gick jag, Julie, Edward och Sven på EM-kvalet mellan Sverige och Österrike på Friends Arena. Ungarna var i extas: Zlatan i verkliga livet! 50 000 glada människor som viftar med flaggor i en jättearena! Tommy Körberg som sjunger "Du gamla du fria!"

Och sen underläge med 0-4 med två minuter kvar att spela.

Bakom oss har fyra störiga killar skrikit sig hesa under hela matchen, allt mer upprörda i takt med de svenska baklängesmålen:

"Martin Olsson, din jävla kuksugare!!! Är du rädd för bollen eller??"

"Källström, din jävla sopa! VAD FAN!!!"

När Österrike gjorde 4-0 blev grabbarna så förbannade att de gick hem. Men vi satt kvar. Och så, i 92:a minuten, lyckades Zlatan trilla in ett meningslöst tröstmål.

"JAAAAA! HEJA SVERIGE!!! WOHOOO!" skrek ungarna och viftade med sina flaggor.

Efteråt pratade sportkrönikörer om fiasko, det muttrades om Hamréns avgång och 50 000 svennar körde händerna djupt ner i fickorna och knatade surt hem i den kalla septembernatten.

Men allt ungarna pratade om var Zlatans mål. "Det kommer att gå till historien, det var så snyggt!"

Jag har nog aldrig varit så stolt över dem som jag var i den stunden.

Pojken med guldhjärtat

Var på föräldrasamtal med Edwards nya klassföreståndare igår. Jag har alltid varit orolig för hur han ska klara av skolan, eftersom han har tjocka brillor och eftersom han är en så hudlös liten människa som bär sitt hjärta utanpå kroppen. I förskoleklassen reagerade han ofta först och tänkte sen, vilket ledde till en del bassningar från hans fröknar och hjärtskärande tårar från honom efteråt.

Han vill väl. Alltid väl.

Vissa människor har lager av skydd som de ligger och kurar under. Det har inte min son. Inte än åtminstone, och en del av mig önskar att han aldrig kommer att utveckla ett luttrat, liknöjt personlighetsdrag. Att han alltid ska vara hudlös och oförställd inför det forsande livet runtom honom.

Läraren: "Han är en sån fin kamrat. Häromveckan hade hans kompis strumpor blivit blöta. Då tog Edward av sig sina egna strumpor och sa 'här, ta mina!' Jag sa till honom 'men, Edward, då har ju inte du några strumpor'! Det hade han inte tänkt på".