Julen är egentligen enda tiden på året som jag känner mig spirituell. Jag måste hitta något som ersätter religion.

För jag kan verkligen inte tro på någon av de stora, organiserade religionerna. Yoga möjligen, men det är ju ingen religion.

40 nu. Kanske 40 år kvar om jag har tur. Hög tid att omfamna kosmos, att tillbe något, att vara tacksam.

Min familj vet vad de ska säga för att hålla mig på gott humör

Edward: Vadå sned?
Jessica: Det är ju en stjärna, den kan inte vara sned!

The mist

Jag älskar på ett sätt det här tidlösa novemberdiset som så många älskar att hata. Det är ju som ett slags svart hål när man tänker efter, ett svart hål i vardagen där rumtiden blir förvrängd. För tiden upphör att existera när det är så grått som det var idag. Resten av världen blir plötsligt bara ett obekräftat rykte. Man blir tvungen att tända sina egna röda lyktor i själen, skapa färger inifrån.

Stockholm är väldigt, etc

Malmö är väldigt vackert så här års

Linköping är väldigt vackert så här års

Också en av livets meningar: att proppa lägenheten full med vänner då och då

Besök i det förflutna

Gjorde ett återbesök som snabba-puckar-nöjesreporter på Bladet i tisdags, när jag drog till SVT och intervjuade Kristian Luuk och Fredrik Lindström inför årets "På spåret".

Det var kul. Jag har gjort tusentals såna knäck genom åren; korta intervjuer inför ett nytt tv-program, en ny skiva, film etc etc och det är lite som att cykla: man glömmer inte hur man gör.

Men jag mådde verkligen inte bra för några år sen. När jag pendlade tre timmar om dagen, fem dagar i veckan, och samtidigt försökte vara en familjefar i en annan stad. Det var en ekvation som inte gick ihop. Jessica hade helt rätt när hon instagrammade igår:

Jon gör comeback på aftonbladets nöjessidor idag! minns därmed när han hade sin heltidsanställning i sthlm, stressen, pendlingen...är glad att han numera sitter i kallingar i soffan och jobbar och mår bättre.

Word, älskling. Jag är också glad för det.

Lång framförhållning

Blev helt oförhappandes bjuden på finlunch på den franska bistrorestaurangen Nom nyss.

Per, 42: Du kan se det som en försenad 40-årspresent!
Jag: Tack! Då bjuder jag tillbaka sen, du fyller ju 50 snart!

Stockholm är väldigt vackert så här års

Samtal med Edward, måndag morgon

Edward: Visst styr Gud fulla människor?
Jag: Hur menar du?
Edward: Visst har fulla människor Gud i sig?
Jag: Ehh...
Edward: Jag menar att det är det som gör att fulla är fulla, att Gud kommer in i dem.
Jag: (håller krystad utläggning om alkohol i tre minuter)

Paradox

Det blir inte mycket gråare än så här. Fyra plus, november, söndag. Man är så förbannat trött att man tar med sig en hel kanna kaffe när man går ner till lekparken med ungarna. Man är fyrtio och fet, på andra sidan drömmarna. Man har inte skapat kulturhistoria. Man är inte ens ett jävla sandkorn i kosmos och inget betyder egentligen ett skit för man är snart död och det finns ingen Gud, ingen fortsättning.

Och paradoxen är att jag kommer att minnas den här tiden som den lyckligaste i mitt liv. När barnen var små, när man var behövd. När jobbet rullade på. När man var frisk.

Njut, Jon. Snart är allt det här borta och förbi.

In space no one can hear you scream

Jag blir lite rörd av den här rymdsonden från ESA som flög i tio år innan den lyckades landa på en komet några miljoner kilometer ut i rymden.

Och sen tog batterierna slut. Några timmar fick den "uppleva" på kometens yta, sen var det över.

Lite som mänskligheten. Vi färdas genom oceaner av tid i en ocean av ingenting, sen blixtrar vi till och oroar oss för massa onödigt skit och kollar på fucking TV4 i en millisekund.

Sen tillbaka till ingentinget i all evighet, när batteriet tar slut.

Karlstad är väldigt vackert så här års

Meningen med livet

Jag tror att meningen med livet är att försöka älska så ärligt och modigt man bara kan, fast det gör jävligt ont ibland.

Och att aldrig bli luttrad. Att alltid komma ihåg miraklet, förundras över det.

Idag pratade jag med en astronom, en astrofysiker, en hjärnforskare, en klimatforskare, en professor i geologi och en professor i klinisk mikrobiologi till ett knäck. Det var vackert, på ett oväntat sätt. Även fast de var främlingar för mig var de medmänniskor för några minuter, och vi pratade på olika sätt om livet och universum och framtiden och det stora mysteriet.

Det är också meningen med livet, tror jag. Att man aldrig slutar prata om det.

En tisdag mitt i livet

Vaknade halv fem. Skulle kolla mobilen vad klockan var, märkte att den hade laddat ur sig. Fick panik, rusade upp laddade den, sen kunde jag inte somna om.

Men dagen började ändå, obevekligt. Upp sju, väcka ungarna, fixa frukost, skjutsa iväg dem till plugget, åka tillbaka och hämta upp Liv, lämna henne hos dagmamma, handla, fixa köket.

Jobba utav helvete. Är inne i en bra jobbperiod, nya knäckutlägg ramlar in med jämna mellanrum. Det är kul och jag är glad för det. Hade deadline på en artikel 15, lämnade 15.02 och hastade iväg för att hämta ungarna och Edwards bästis:

Sen ner på stan igen, eftersom Julie har dans på tisdagar. Vackert att gå i novembermörkret med Julie, hennes lilla hand i min. När jag hade lämnat henne satte jag mig med datorn och började skriva på dagens andra knäck som jag hade deadline på. Hann dra ihop 2500 tecken, sen var hon klar och vi drog hem. Eftersom Edward hade kompis på besök lyxade vi till det lite och köpte med oss pizza. Edward och hans kompis rörde knappt sina calzone, de ville gå och leka istället.

Vid åtta åkte vi hem med kompisen som bor på andra sidan stan. Edward grät för att de skulle skiljas åt. Mitt hjärta brister för honom för han kan vara så hudlös. Hans hjärta är så stort och den här världen är en hård och kall labyrint som kan bitas.

När jag kom hem la jag mig på sängen för att skriva klart knäcket. Efter ett tag kom det massa ungar och störde mig i arbetet, men vilka har å andra lyxen att bli störda i sitt arbete av massa vackra ungar?

Jag och Jessica har börjat spela schack. Trots att hon inte kunde reglerna för två månader sedan har hon stadigt blivit bättre, och ikväll vann hon ett parti över mig för första gången. Jag är egentligen rätt sur för det här, för det måste innebära att hon är mycket smartare än mig eftersom jag spelade en hel del redan som barn.

Fast vad fan. Hon är värd det. Och innerst inne visste jag det ju redan. Att hon var smartare.

Skam den som ger sig

Ungarna gjorde ett nytt försök på gatorna kring Lifs och kammade hem godis något så fruktansvärt när de gick runt och körde trick or treat.

Lesson learned: folk i radhus har mer godis/är mer givmilda än folk i lägenheter.