Det är verkligen ett helvete att släppa ifrån sig sina barn till skolgården. Till de blinda hormonerna, det grymma flockbeteendet, savannen där varje droppe spilld blod obönhörligt sniffas upp av de hårda och hänsynslösa.
Idag när jag hämtade Edward hade han precis varit i slagsmål. Han hade tagit någon unges keps. Ungen hade svarat med att ta Edwards glasögon. Edward var röd i ansiktet och hade gråten i halsen, men han försökte övertyga mig om att det inte var någon stor grej. En del av mig ville sparka den andra ungen åt helvete och låsa in Edward i all framtid. Skydda honom från det här universumet som inte älskar honom, som inte ser hans skönhet som jag gör. Men jag vet ju att den andra ungens föräldrar känner samma sak. Edward är både offer och förövare, som alla andra. Men det gör ont. Jag vill ju aldrig att han ska lida som jag led. Jag hatade skolan med varje fiber av min kropp och jag har ärr från den tiden som aldrig riktigt har läkt.
Lille pojke. Jag är så orolig för dig.
