Detta märkliga med tiden som forsar. En gång var jag ett barn, men det har varit dött så länge att det numera är en främling, ett viskat rykte. För 34 år sen befann jag mig på samma plats i livet som min son gör nu. Det hisnar för mitt inre när jag inser att hans minnen av den här tiden kommer att vara lika luddiga som mina är nu, sen när han blir vuxen.
En gammal kamrat från lekis (som det hette på den tiden, nu är det förskoleklass) la upp en bild på Fejjan. Tydligen ett foto från en lokaltidning, sannolikt Sala Allehanda. Tärnsjö, 1980 eller 1981. Min lekisgrupp har någon form av maskerad.
Jag har absolut inget minne av detta. Inte ens längst bak i hjärnbarken ringer det en klocka. Men där och då var jag ändå levande och säkert uppspelt. Som min son är nu. Som han snart kommer att glömma.
Som om det aldrig hände.
Jag frågade mina lekiskamrater vem av barnen som är jag. En tjej som jag inte har sett på 25 år svarade att hon minns att jag valde att klä ut mig till spöke den dagen. Jag är förbluffad över att hon kan minnas något sådant, men jag har ingen anledning att betvivla det.
Det är säkert jag som sitter där bakom lakanet. Sex år gammal. Som andas, syre, in och ut. Som tänker och känner och lever.
Ett spöke.
