Funderar mycket på religion dessa dagar. Det har jag alltid gjort, men i och med att min fru har börjat läsa teologprogrammet i Uppsala har frågorna ställts mer på sin spets.
Jag har länge sett mig som agnostiker, vilket är ett sätt att slå upp händerna i en "jag ger mig"-gest och erkänna att man inte har – eller som människa ens kan ha – en susning om hur allting ligger till.
Och så är det ju. Ingen kan veta. Inte de malligaste ateisterna, inte de mest ortodoxt troende.
Då återstår att lyssna till sitt hjärtas mest uppriktiga röst, höra vad den viskar om natten. Och nej, jag är inte övertygad om att allt bara är biologi och slump. Organiserade religioner kan dra rätt åt helvete; deras Gud intresserar mig inte. Gud överhuvudtaget intresserar mig inte. Den gudomliga kraften som skapade något från ingenting däremot...
Den väljer jag att lyssna på.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter... -
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...