Ibland har man så fina stunder att man drar sig för att blogga om dem. Ord blir så futtiga, verkligheten blir så förminskad. Stoltheten jag kände när Julie sjöng på sin första skolavslutning i fredags är helt enkelt för stor för att skriva om. Likaså dagen med Edward i Stockholm efteråt, när vi såg på Vasaskeppet och han fick åka tunnelbana för första gången.
Och allt det vardagliga. Cykelturer på de tidlösa vägarna i Stalbo. Ljumheten i kvällsvindarna, som en smekning. Min frus hethet som får mitt inre att svindla. Rabarberkräm framför Emil i Lönneberga. Livs lyckliga skratt när storebror gör grimaser och pruttar på hennes mage.
Om det är som de säger, att lycka bara är ett tillfälligt undantagstillstånd, en paus från livets besvikelser och svarta meningslöshet...i såna fall blir jag benådad så ofta dessa dagar att jag borde ha ett kok stryk.
