Jag och Johan smög upp på vår gamla arbetsplats ikväll. VLT:s redaktion var tom sånär på den förträfflige jourreportern Jan (blaskan kommer inte ut på söndagar), men det var ändå vidunderligt att vara där för första gången på tio år.
Det luktade fortfarande likadant som när jag klev in där som 24-åring. När hela min så kallade karriär drog igång.
Så mycket vatten som har runnit under broarna sen dess. Så mycket som har hänt. Jag skulle vilja krama Jon, 24. Han var så fin. Han var så rädd. Han var så jag.
