Fon just nu

Bakis. Fet. På dåligt humör, men det börjar bli bättre.

Framför allt: jag har världens vackraste fru. I detta nu äter hon glass nere i hamnen och alla som går förbi bara häpnar för hon slickar i sig den så snyggt.

Tivoli skärgård

Ett jävla drag denna fredag. Först langos karuseller massa-människor-och-doften-av-brända-mandlar med Jessica och barnen. Sen grilla ute i Västerås skärgård med Per och några andra lönnfeta fyrtioåringar som jobbar med media-something. Till sist hamnade vi på nån discokrog à la Pluto -01, men då drog jag hem.

I'm too old to pretend I'm young. Vilket är en välsignelse.

Makten mot väggen

Jessica fick hoppa in som "talkshow host" under den allra första Pridefestivalen här i gurkstan. I skrivande stund intervjuar hon riksdagsledamoten Hans Linde (V) om hbtq-frågor på Regnbågstorget. Make och dotter står nedanför scenen och är oerhört stolta. Okej, dotter sover. Men jag är stolt som en tupp!

Nu jävlar

Mitt medlemskap i Republikanska föreningen är härmed aktivt. Känns lysande, och jag fick till och med en knappnål med en upp-och-nervänd kungakrona. Lite som ett upp-och-nervänt kors, minus satanismen.

Måndag. Back at the office.

Stockholm är väldigt vackert så här års

När tiden stod stilla

Intervjuade nyss en internationellt erkänd författare. Höll på att avlida när han var tyst i sjutton sekunder efter min första fråga. Sjutton sekunder! Men å andra sidan tar författare livet på allvar, till skillnad från så många andra som bara pladdrar på.

Och efter de sjutton sekunderna svarade han vänligt, som tur var.

Äpplen faller tre miljarder mil från trädet

Nåd

Ibland har man så fina stunder att man drar sig för att blogga om dem. Ord blir så futtiga, verkligheten blir så förminskad. Stoltheten jag kände när Julie sjöng på sin första skolavslutning i fredags är helt enkelt för stor för att skriva om. Likaså dagen med Edward i Stockholm efteråt, när vi såg på Vasaskeppet och han fick åka tunnelbana för första gången.

Och allt det vardagliga. Cykelturer på de tidlösa vägarna i Stalbo. Ljumheten i kvällsvindarna, som en smekning. Min frus hethet som får mitt inre att svindla. Rabarberkräm framför Emil i Lönneberga. Livs lyckliga skratt när storebror gör grimaser och pruttar på hennes mage.

Om det är som de säger, att lycka bara är ett tillfälligt undantagstillstånd, en paus från livets besvikelser och svarta meningslöshet...i såna fall blir jag benådad så ofta dessa dagar att jag borde ha ett kok stryk.

Djävulen i himlen

Skriver intervju. Hinkar kaffe och energidryck efter fem timmars sömn. Tar en paus i skrivandet för att lyssna på ett begynnande åskväder utanför fönstret. Vinden drar genom lövträden, himlen är mörk och ondskefull. Det är som i "The Omen" med andra ord, precis innan prästen blir spetsad av kyrkspiran.

Åh, så jag älskar de här minuterna.

1999

Jag och Johan smög upp på vår gamla arbetsplats ikväll. VLT:s redaktion var tom sånär på den förträfflige jourreportern Jan (blaskan kommer inte ut på söndagar), men det var ändå vidunderligt att vara där för första gången på tio år.

Det luktade fortfarande likadant som när jag klev in där som 24-åring. När hela min så kallade karriär drog igång.

Så mycket vatten som har runnit under broarna sen dess. Så mycket som har hänt. Jag skulle vilja krama Jon, 24. Han var så fin. Han var så rädd. Han var så jag.

Ett skrik i rymden

Låt det bli känt, att - i samma stund som Madde blev förd till altaret av sin far som ett annat boskap - ansökte eder trofaste Fon om medlemskap i Republikanska Föreningen.

Jag borde ha gjort det för länge sedan, så klart.

Julie and the city

Jullan och Jessica hade en heldag i Stockholm idag. Jag är så glad och tacksam över min gudomliga dotter och min gudomliga fru och det faktum att de njöt av vår huvudstad i sol.

För att ni ska förstå hur härligt de hade det tänker jag citera ett sms från Jessica:

"Det har varit en helt fantastisk dag. Sthlm visade sig från sin allra bästa sida. Kändes nästan inte som sthlm utan som en helt annan stad. Det var glädje, förväntan, jubel i luften. Allt klaffade!! Vi kom in på nån sidogata efter centralen där de hade jättemysigt fik. J fick pannkisar och en gratis glass på brickan! Sen såg j en fiskmås och förstod det måste finnas hav i närheten. Då passade jag på att ta henne till Kungsan där det var världens liv. Matstånd från hela världen. Dofter, folk, ballonger! Vi gick mot havet och jag pekade ut slottet och riksdan. Precis då började de skjuta salut pga nationaldan. Julies stora ögon! Kanoner! Så högt! Och tänk vilken plats vi hade, vi såg röken! Sen gick vi in i Kungsan igen och j fick syn på hoppborg. Kostade 40 kr kontant så vi gick till bankomat. Då kom hästparaden! Mitt framför oss! De spelade instrument, allt en uppvisning i sig. Sen fick Julie leka av sig i leklandet. Sen fick hon en ballong. Sen promenerade vi till teatern. Julie verkade gilla, skrattade flera gånger. Hon fick festis och tablettask i pausen. Köpte programmet mest som ett minne. Åh, allt blev så mysigt. Ibland kände jag gråten i halsen av lycka. Nu är Julie helt slut och härmade mitt uttalande när jag hämtade henne i sthlm i söndags: "borta bra men hemma bäst""

Just nu: Livs huvud är gulligt nyfiket

Det händer att jag längtar till New York

Liv har på sig Yankees-tröjan som jag ursprungligen köpte till Edward hösten -09 när jag var i New York för första gången. Blir glad av att se den. Som att en liten del av NY är här i vårt vardagsrum i kväll.

Den mäktiga speakerrösten som ekade över Yankee Stadium när lagets stora stjärna kom upp för att slå. Sättet han alltid sa spelarnas nummer två gånger. Så onödigt. Så fantastiskt.

...and now batting, the shortstop, number 2, Derek Jeter...

En minimal konstpaus. Sen upprepningen:

...number 2.

Samtal med Julie, måndag kväll

Julie: Vem är gulligast, jag eller en kanin?
Jag: Du, så klart.
Julie: Fråga mig om jag tycker att du är gulligare än en kattunge!
Jag: Vem är gulligast, jag eller en kattunge?
Julie: Du!
Jag: Jag tror att du tycker mer om mig, men att en kattunge är gulligare. Är det inte så?
Julie: Jo...du är ju inte gullig. Bara fin. Man kan ju inte vara gullig när man är en gammal gubbe som har skägg!
Jag: Jag är väl inte en gammal gubbe!
Julie: Jo, och du har vitt skägg.
Jag: Det är väl inte vitt!
Julie: Jag får faktiskt tycka vad jag vill.

Klart mina ungar ska ha ett rejält jävla köksbord

Jag är oerhört nöjd med mig själv ikväll. Vi köpte precis ett monstruöst köksbord från 50-talet på Blocket, men när vi hade kånkat upp skiten till lägenheten visade det sig vara för stort för köksöppningen.

Men eftersom jag är en sån jävla självgående och sexig och händig man drog jag upp en skruvmejsel och skruvade isär skiten och sen gick bordet in genom öppningen och sen skruvade jag ihop det igen och sen kokade jag rabarberkräm till på köpet och när ungarna satte sig vid det sprillans nya bordet tindrade de med ögonen och jag var en bonde på 1800-talet, en familjefader med krut i nävarna och en öm, kärleksfull blick.

C. Hitchens jublar

Bidrar med typ fyra procent av texterna i det finfina numret av Bladets hårdrocksbilaga som kom idag. Och så ger jag Kiss äran till att jag är agnostiker, vilket möjligen är att förenkla historien något (svar på frågan "vilken är din favoritrockvideo"):