För att vara journalist - och därmed supposedly en del av tredje statsmakten - har jag alltid varit pinsamt ointresserad av svensk politik. Amerikansk dito tycker jag däremot är gränslöst fascinerande. Jag höll stenhård koll på kongressvalet i Massachusetts fjärde distrikt nu senast (Joe Kennedy III vann som bekant), men jag har snudd på noll koll vilka som sitter i Västerås kommunfullmäktige. Jag vet att Staffan Jansson är kommunalråd, men det vet jag bara för att jag träffade fanskapet när han höll i några totalt värdelösa schackläger som jag blev ivägtvingad på som fjortonåring.
I alla fall. Av denna anledning är det kul att göra intervjuer med folk som faktiskt brinner för den inhemska politiken. Deras patos gnuggar liksom av sig litegrann på mig. I dagens blaska intervjuar jag Gudrun Schyman som vill göra comeback inom rikspolitiken, och för några veckor sedan intervjuade jag Stefan Sundström vars starkt bultande vänsterhjärta fick honom att jämföra Per Schlingmann med Joseph Goebbels. Man kan tycka vad man vill om deras åsikter, men bara att de tycker något sådde ett litet frö i mig. Jag borde faktiskt bry mig mer om vårt svenska samhälle. Jag borde brinna mer än vad jag har gjort.
I alla fall. Av denna anledning är det kul att göra intervjuer med folk som faktiskt brinner för den inhemska politiken. Deras patos gnuggar liksom av sig litegrann på mig. I dagens blaska intervjuar jag Gudrun Schyman som vill göra comeback inom rikspolitiken, och för några veckor sedan intervjuade jag Stefan Sundström vars starkt bultande vänsterhjärta fick honom att jämföra Per Schlingmann med Joseph Goebbels. Man kan tycka vad man vill om deras åsikter, men bara att de tycker något sådde ett litet frö i mig. Jag borde faktiskt bry mig mer om vårt svenska samhälle. Jag borde brinna mer än vad jag har gjort.
