Jag har en stor släkt på min mammas sida. Fyra mostrar. En, tyvärr framliden, morbror. Femton kusiner. Två tusen kusinbarn.
Men av olika anledningar har jag extremt sporadisk kontakt med mitt blod på denna sida (på min pappas sida också, men det är ett annat inlägg). Vi lajkar bilder på våra barn på Fejjan, kommenterar något inlägg här och där. Jag tog en lunch med min kusin Siri i våras, utöver det har jag knappt sett någon av dem in real life på tre år.
Lysande Stockholmskväll med min mamma ikväll. Hon drog till och med en starköl under middagen, vilket jag aldrig tidigare har bevittnat. Vi såg Brahms fyra på Konserthuset och vandrade sedan i en bister men vackert stjärnklar kväll från Hötorget till Bastugatan. Där, på fjärde våningen, bor en av mina fyra mostrar. Hon heter Liv, som min dotter, men kallas för Lie.
När jag var liten var jag ofta här. Utsikten över Riddarfjärden sitter i mitt dna. Ljudet av t-banan som dunkar över bron från Slussen också. För trettio år sen lyssnade jag och min kusin Karin på det innan vi somnade. Nu är jag en medelålders trebarnspappa och Karin är en medelålders tvåbarnsmamma och moster Lie har blivit gammal. Min mamma också.
När vi gick hem från konserten ikväll berättade hon barndomsminnen som var sextiofem år gamla. Hon och moster Doda, arm i arm, på väg till deras mormor som bodde i Gamla Stan. Stomatol-skylten lyste redan då. Annars: en annan stad. Inga turistbutiker på Västerlånggatan. En naivare, mer uppriktig värld.
Jag känner sån kärlek för min mammas släkt ikväll. Livet är inte lätt. Vi hörs inte så ofta. Snart är vi döda. Men vi älskar varandra, på vårt sätt, på distans. Isen ligger tjock nere vid Slussen och t-banan dunkar vidare under stjärnhimlen i all evighet.
