Fågel, fisk eller mittemellan

Jag kan aldrig bestämma mig för om jag tror på Gud eller inte. Å ena sidan håller jag med Hitchens om att religion förgiftar allt och att hela idén att vi föds som syndare och måste underkasta oss en labil, vresig Gud i hopp om att bli förlåtna är absurd. Å andra sidan förnimmer jag ibland ett väsen som – i brist på ett bättre ord – känns gudomligt.

Jag har länge kallat mig för agnostiker, men det kan kännas som ett fegt icke-ställningstagande (nämnde Hitchens framför just denna kritik i det här klippet). Tror jag eller tror jag inte? Det är trots allt en ja eller nej-fråga. "Jag vet inte" duger inte som svar.

Eller gör det det?

Jag läste Lukas- och Markusevangeliet häromdagen och störde mig på diskrepanserna i skildringen av Jesus dödsögonblick. Bibeln är så uppenbart fiktiv, och don't get me started on Koranen som är patetisk med sina konstanta hot om helvetet. Och det här med att Gud tilltalas som maskulin: jag har svårt att förstå att kvinnor väljer att underkasta sig en sån uppenbart manlig uppfinning som organiserade religioner är. Om Gud finns är det en HEN, ett totalt könlöst väsen, en kraft, ett ljus. Inte nån bitter gubbjävel som är livrädd för det kvinnliga könet och predikar kyskhet och återhållsamhet.

Jag vet helt enkelt inte. Jag blir stående här på perrongen ett tag till.