Fågel, fisk eller mittemellan

Jag kan aldrig bestämma mig för om jag tror på Gud eller inte. Å ena sidan håller jag med Hitchens om att religion förgiftar allt och att hela idén att vi föds som syndare och måste underkasta oss en labil, vresig Gud i hopp om att bli förlåtna är absurd. Å andra sidan förnimmer jag ibland ett väsen som – i brist på ett bättre ord – känns gudomligt.

Jag har länge kallat mig för agnostiker, men det kan kännas som ett fegt icke-ställningstagande (nämnde Hitchens framför just denna kritik i det här klippet). Tror jag eller tror jag inte? Det är trots allt en ja eller nej-fråga. "Jag vet inte" duger inte som svar.

Eller gör det det?

Jag läste Lukas- och Markusevangeliet häromdagen och störde mig på diskrepanserna i skildringen av Jesus dödsögonblick. Bibeln är så uppenbart fiktiv, och don't get me started on Koranen som är patetisk med sina konstanta hot om helvetet. Och det här med att Gud tilltalas som maskulin: jag har svårt att förstå att kvinnor väljer att underkasta sig en sån uppenbart manlig uppfinning som organiserade religioner är. Om Gud finns är det en HEN, ett totalt könlöst väsen, en kraft, ett ljus. Inte nån bitter gubbjävel som är livrädd för det kvinnliga könet och predikar kyskhet och återhållsamhet.

Jag vet helt enkelt inte. Jag blir stående här på perrongen ett tag till.

Inte riktigt som Jesus, men fuck it

Trogna läsare av den här bloggen vet att jag och Jessica har en tendens att vända traditioner ryggen så här vid påsken. Därför blev det Doncen istället för gravad lax nyss. Och därför skippade vi påskäggen. Och därför gav vi varandra böcker och kläder i går, på långfredagen, när man egentligen ska gå runt och vara bister.

Och därför käkade vi inte ens McFish.

Ett litet steg för en man

38 år gammal har jag bestämt mig för att försöka odla mitt livs första skägg. Det går sådär. Men ur vissa vinklar ser det fucking Gustav Vasa ut, eller hur?

Och idag shampoonerade jag det för första gången.

Politico

För att vara journalist - och därmed supposedly en del av tredje statsmakten - har jag alltid varit pinsamt ointresserad av svensk politik. Amerikansk dito tycker jag däremot är gränslöst fascinerande. Jag höll stenhård koll på kongressvalet i Massachusetts fjärde distrikt nu senast (Joe Kennedy III vann som bekant), men jag har snudd på noll koll vilka som sitter i Västerås kommunfullmäktige. Jag vet att Staffan Jansson är kommunalråd, men det vet jag bara för att jag träffade fanskapet när han höll i några totalt värdelösa schackläger som jag blev ivägtvingad på som fjortonåring.

I alla fall. Av denna anledning är det kul att göra intervjuer med folk som faktiskt brinner för den inhemska politiken. Deras patos gnuggar liksom av sig litegrann på mig. I dagens blaska intervjuar jag Gudrun Schyman som vill göra comeback inom rikspolitiken, och för några veckor sedan intervjuade jag Stefan Sundström vars starkt bultande vänsterhjärta fick honom att jämföra Per Schlingmann med Joseph Goebbels. Man kan tycka vad man vill om deras åsikter, men bara att de tycker något sådde ett litet frö i mig. Jag borde faktiskt bry mig mer om vårt svenska samhälle. Jag borde brinna mer än vad jag har gjort.

Glad påsk

Varannan vecka-livet bjuder på en del logistiska hinder som det gäller att ta sig över. Eftersom ungarna är hos Lotta nästa helg speedade vi upp Jesu korsfästelse något och lät dem vara påskkärringar idag istället. Det blev succé med pit stops hos familjerna Lif och Lund och Forsling/Larsson och till sist Isakssons på Lidingö. Julie och Edward delade ut egenmålade konstverk och fick trettiotvå kilo godis in return.

Det var en vacker dag. Ni kan fira påsk bäst ni vill nästa helg, för mig är den redan avslutad.

Det går fort i hockey

Syskonkänslorna mellan Julie och Edward svallar. I morse - efter ett bråk om huruvida Edward kunde flyga som Peter Pan eller inte - skrev Julie följande utlåtande om honom:

"Edward är en bajskorv", alltså.

Men nu, några timmar senare, är det annat ljud i skällan:

"Edward, när jag dör så måste jag berätta en sak: att du är min bästa lillebror".

Ungarna fortsätter fotografera med iPaden som om det inte fanns någon morgondag. Ett favoritmotiv är deras bonusmamma. Det är fascinerande att Jessica lyckas vara het även när hennes ansikte är förvridet, eller hur?

50 år sen Frank

Idag stannar hela västvärlden upp (okej då, bara yours truly) och hedrar det faktum att det har gått 50 år sen Alcatraz stängde för gott. Sista fången att kliva av färjan i San Francisco, #1576 Frank Weatherman, fick en tv-kamera uppkörd i fejset och yttrade ovanstående stenhårda fras som har blivit något av öns epitet.

(Faksimil från ett ytterst briljant dokument i Aftonbladet sommaren -10).

Getting there

Livan har nästan – nästan – lärt sig att sitta själv utan stöd. Det brukar hålla nån minut, sen faller hon som en fura.

Men lika glad för det är hon.

Gud-partikeln

Läser att forskare har hittat den så kallade Gud-partikeln, som en gång i tiden orsakade Big Bang och som vi alltså har att tacka för chipsen, kvinnostjärten och den nylonsträngade gitarren. Vill så gärna förstå vad Higgs-bosonen, som den också kallas, är för något. Som när jag köpte Brian Greenes bok om strängteori för några år sedan. Men jag är för mycket apa och för lite vetenskapsman.

Hittade den här "lättförståeliga" serien som skulle hjälpa mig på traven. Förstod möjligtvis en procent mer. Det är nåt med energi kontra materia, och ett stort kraftfält som ligger som en matta över hela universum och påverkar partiklar olika och...äh, whatever, nevermind.

Mardröm

Vaknade fyra av fruktansvärd mardröm. Kan inte somna om.

Jag och Julie skulle börja ettan tillsammans. Oklart om det var ettan av lågstadiet eller ettan av gymnasiet. Det fluktuerade.

Första dagen i en sal av främmande barn/tonåringar fick vi göra ett prov i allmänkunskap för att se hur smarta vi var. Jenny Strömstedt var vår lärarinna. Första delen av provet var matte. Ekvationer. Jag kunde inte ett skit. Jag förstod inte ens frågorna. Jag sneglade på Julie, hon kunde allt. Jag kopierade några av hennes svar. En del var inte siffror, utan krumelurer som såg ut som blommor.

Jenny Strömstedt kom på mig. Hon kom fram och sa "Jon, det här funkar inte. Du kan ju ingenting. Försök inte låtsas när du inte kan någonting".

Hon har rätt. Det är därför jag inte kan somna om.

Barnbarn nr 16 checkar in

Jag har en stor släkt på min mammas sida. Fyra mostrar. En, tyvärr framliden, morbror. Femton kusiner. Två tusen kusinbarn.

Men av olika anledningar har jag extremt sporadisk kontakt med mitt blod på denna sida (på min pappas sida också, men det är ett annat inlägg). Vi lajkar bilder på våra barn på Fejjan, kommenterar något inlägg här och där. Jag tog en lunch med min kusin Siri i våras, utöver det har jag knappt sett någon av dem in real life på tre år.

Lysande Stockholmskväll med min mamma ikväll. Hon drog till och med en starköl under middagen, vilket jag aldrig tidigare har bevittnat. Vi såg Brahms fyra på Konserthuset och vandrade sedan i en bister men vackert stjärnklar kväll från Hötorget till Bastugatan. Där, på fjärde våningen, bor en av mina fyra mostrar. Hon heter Liv, som min dotter, men kallas för Lie.

När jag var liten var jag ofta här. Utsikten över Riddarfjärden sitter i mitt dna. Ljudet av t-banan som dunkar över bron från Slussen också. För trettio år sen lyssnade jag och min kusin Karin på det innan vi somnade. Nu är jag en medelålders trebarnspappa och Karin är en medelålders tvåbarnsmamma och moster Lie har blivit gammal. Min mamma också.

När vi gick hem från konserten ikväll berättade hon barndomsminnen som var sextiofem år gamla. Hon och moster Doda, arm i arm, på väg till deras mormor som bodde i Gamla Stan. Stomatol-skylten lyste redan då. Annars: en annan stad. Inga turistbutiker på Västerlånggatan. En naivare, mer uppriktig värld.

Jag känner sån kärlek för min mammas släkt ikväll. Livet är inte lätt. Vi hörs inte så ofta. Snart är vi döda. Men vi älskar varandra, på vårt sätt, på distans. Isen ligger tjock nere vid Slussen och t-banan dunkar vidare under stjärnhimlen i all evighet.

27

Det är sinnessjukt att Jessica blev lika gammal som Kurt, Jimi, Jim, Janis och de andra idag. Min fru börjar bli vuxen! Å andra sidan är hon mycket äldre än så, minst tvåtusen år gammal.

Jag tog bild på henne när hon fick egendrejad lerljusstake (Julie), nån egenkomponerad kartongmackapär som ser ut som ett ufo (Edward) och en vårkappa (yours truly) tidigare idag men hon är sjuk och anser att hon ser ut som en knarkare på de bilderna så jag bjuder er på en gammal goding från 2010 istället.

Då var hon bara 24 men redan uråldrigt vis.

Om Edward fick skriva historien

Jag håller på och läser en bok om 11 september-attackerna. Edward tittar storögt på omslaget, där Flight 175 är på väg att ramma World Trade Center. Sen funderar han högt om hur det egentligen gick till den där dagen.

– Ett flygplan flög in i ett hus. Men det gick bra. En människa gick och gömde sig. Sen sa han till de andra: "akta er för flygplan". De som körde flygplanet var dumma och åkte i fängelse.

Min fru sticker ut hakan rejält

Internationella kvinnodagen idag och Jessica drog ner på stan med Helena och deltog i den så kallade barnvagnsmarschen, en demonstration som RFSU arrangerat för att belysa problemet med mödradödlighet i fattiga länder.

Till denna marsch tilldelades hon ett plakat med ett grovt kontroversiellt påstående. Jag blev rosenrasande när hon kom hem och berättade att hon hade skämt ut både mig och hela min släkt genom att gå runt och påstå för hela Västerås att:

Samtal med Jessica, torsdag kväll

Jessica: Jag träffade X (gemensam bekant) på stan idag.
Jag: Ja, jag träffade också henne.
Jessica: Vi stod och snackade ett tag. Sen sa jag "nu ska jag gå hem och grädda pannkakor".
Jag: Men vi käkade ju fryspizza från IKEA idag?
Jessica: Ja, men jag brukar säga till folk att jag ska hem och grädda pannkakor. Det låter så hemtrevligt.

Samtal med Julie, torsdag morgon

Julie: Vad tyckte du om att gå i skolan när du var liten?
Jag: Jag tyckte det var helt värdelöst. Men i ettan och tvåan var det kul! Då gick jag i en liten byskola som hette Ärligbo. I min klass var vi bara nio stycken pojkar.
Julie: Gud vad roligt!
Jag: Ja, fast jag hade gärna gått med tjejer också. Men sen la de ner skolan efter tvåan och då fick jag flytta till skolan i Tärnsjö.
Julie: Vad betyder la ner?
Jag: Att de stängde skolan så ingen kunde gå där mer.
Julie: Dog du då?

Äpplet faller inte långt från, etc

Livans viktkurva fortsätter att skjuta i höjden som en lysande dag på börsen. Nu befinner hon sig i den absolut yttersta gränsen för vad som kan anses vara en normal kroppsvikt för någon i hennes ålder.

Det känns bra att hon tar efter sin far.