Sitter i en svindyr hotellsvit och lyssnar på ljudet av Markus som knappar ner sin recension av Ulf Lundells turnépremiär här i Västerås ikväll. Jag och Björn var där privat, och det var väl inte Springsteen -75 direkt, men en sån som jag - som fick Uffe med bröstmjölken - kunde ändå värma mig med två låtar när tiden liksom stannade upp en smula.
Bente. Och Snön faller (och vi med den). Fyra år gammal med hörlurar på golvet bredvid grammofonen. Över tre årtionden senare, samma röst, samma ord, samma man.
Det är nästan så man kan fantisera att livet kommer att fortsätta i all oändlighet.
