Julie (lyssnar på Livs hjärtslag via ett stetoskop på mödravårdscentralen): det låter som en ko och en gris och en häst!
Jag: Vad pratar du om, Jullan?
Julie (vänder sig till lillasyster och knådar Jessicas mage): Du låter som en ladugård! Hör du det ditt lilla gullegull!
Sista helgen i juli. Vissa roar sig med att bli politiskt korrekt till sig i brallan av Bruce på Ullevi. Andra kollar på OS. Själv ritar jag Batman-figurer med mina barn. Konstaterar sedan att det inte är helt lätt att se vilka som ritats av en tre- och en femåring och vilken som ritats av deras 38-årige far.
Eftersom Stockholmare alltid älskar att känna sig överlägsna oss Västeråsare kände jag mig skadeglad när den mest Söder-luttrade hipstern av dem alla - Martin Kellerman - tog sin seriefigur Rocky och flyttade hit i vintras. Nu jävlar ska folk fatta att det GÅR att leva ett rikt och händelserikt i den här stan också, tänkte jag. Nu jävlar ska alla mediemuppar man känner, som kommit med medlidsamma kommentarer av typen "men det är ju bra att Västerås bara ligger en timme från Stockholm", fatta att livet inte stannar upp bara för att man slutar åka t-bana och hänga på jävla fitt-Debban Slussen med andra hålögda journalistfittor.
Men tyvärr blev Rockys kärleksförbindelse med Västerås kortlivad:
Jag blir - på allvar - förvånad varje gång jag slipper visa leg på systemet (det vill säga varje gång jag går på systemet). Vad fan, SER jag ut att vara äldre än 19 alltså? På riktigt?
Kanske dags att uppdatera min självbild en smula.
Eftersom Edward nu för första gången kan se omvärlden i detalj önskar han att alla fick uppleva dess mirakel. Därför ritade han nyss glajor på skurkbilarna i sin pysselbok:
Det här är vad jag kommer att minnas av juli 2012: åska och sol. Åska och sol. Åska och sol. En tom lekplats i Tärnsjö. Jessicas mage som växte. Elektriciteten i den blåsvarta himlen över äppelträden innan åskan började mullra igen. 18 grader i Råksjön.
Jag har alltid respekterat människor som inte har uppfostrats till sin tro, vare sig de är ateister eller muslimer. Det är värdelöst att få med sig en tro med bröstmjölken, varje människa är unik och den måste komma fram till sina egna sanningar.
Jullan visar prov på en stark Gudstro, vilket sannerligen inte har kommit från mig. Under ett besök i Uppsala Domkyrka i dag hann hon inte bara skälla ut Johan III för att han förgiftade sin storebror och bli livrädd för en naturtrogen kvinnodocka, hon hann knäböja framför en bild av Jesus också.
Efter avslutad bön pussade hon bilden. Jag har ingen förklaring till detta.
Gubben har fått sina brillor nu. Hans allra första ord, i glasögonaffären, var "åh, jag ser nåt!" Min stackars son måste ha hjälp av tjocka flaskbottnar för att kunna se världen som den är. "Titta pappa", säger han förundrat. "En fågel!"
Jag garvade läppen av mig åt en intellektuell Berglin-serie i SvD som handlade om politik i morse.
Jag förfasas av sexismen i Esquire. "Funny joke told by beautiful woman", vad fan är det?
Jag läser snustorra reportage om amerikansk utrikespolitik av Tom Junod i samma blaska. Men sånt har jag iofs alltid varit intresserad av, så det har ju inte med min ålder att göra. Och Junod är ett jävla geni.
Jag försöker lyssna på P1. Det går inte, men jag försöker.
Jag har lyssnat på två noveller av Håkan Nesser på ljudbok. Det var snudd på trevligt (när jag är 50 kommer jag att älska den torra skiten).
Jag använder vin i matlagningssyfte.
...hurrade familj och vänner för mig och Jessica efter vår vigselceremoni. Emilia lade sina händer beskyddande över Julies öron och Jessica tittade på sin bästis Victoria.
Det finns så mycket lycka i den här bilden.
...Motörhead-öl i födelsedagspresent av Terje ikväll. Det ligger bättre i munnen än Kiss-vinet jag fick av honom i vintras, om man säger så.
Jag fyllde alltså år igår och har nu bara 24 månader kvar till 40 vilket är absurt.
Min fru försöker få mig att se positivt på skiten, vilket är snällt av henne:
Igår fick vi veta att Edward måste ha brillor. Han är översynt nåt så fruktansvärt och har sett världen genom ett suddigt filter under sina snart fyra år i livet. Om två veckor kommer han att få sina första glasögon, och sen kommer de att bli en del av honom under all överskådlig framtid.
Eftersom jag har noll tillit till människor på den här jorden tog jag det här beskedet pinsamt hårt. Jag vill att mina barn ska få en så lätt resa som möjligt genom det helvete som grundskolan innebär, och Edwards förutsättningar för att glida igenom plugget utan att utsättas för mobbning och gliringar försämrades precis avsevärt. Fan ta den ungjävel som försöker få min son att tro att han är något annat än världens vackraste pojke. Den här världen är inte god nog åt mina barn. Den här världen kan dra åt helvete med sina rädslor, trångsynthet och skönhetsideal. Jag vill hålla Julie och Edward och Liv inlåsta i all framtid och aldrig släppa ut dem i den dynghög som är mänskligheten.
Gubben är dock i extas över den här händelseutvecklingen. Han tycker det ska bli fantastiskt att få brillor "som en riktig agent". Han är så solig. Igår på sjukhuset fick han några ögondroppar som gjorde att hans pupiller vidgades (se bild), och trots att de sved vaknade han i morse och sa
pappa jag vill åka och kolla ögonen igen!
...i bröllopsprogrammet är inte uppdaterad. Jag blir så klart förbannad och gör några roundhouse på de ansvariga så blodet sprutar.
Lite lustig grej hände nyss: Jessica fick samtal från FN-högkvarteret i New York. Tydligen har hon utsetts till den hetaste gravida kvinnan i världen och nu ville de skicka henne till Syrien för att styra upp allt strul där nere med sin coolhet.
Men hon sa nej.
Tjommarna ifråga som gifter sig heter Diana och Lars och jag har träffat dem två gånger i hela mitt liv så jag kunde slappna av helt och hållet i kyrkan och koncentrera mig på att fotografera min fru istället för att ha ångest över nåt kommande tal som jag måste hålla.
Diana och Lars gick för övrigt ut till tonerna av The Final Countdown på orgel vilket var rätt coolt. För en sekund trodde jag till och med att de hade hyrt in Joey Tempest på sång, men det var bara nån hårdrockare i jeans.
På plats i Dalarna för att närvara vid ett bröllop om några timmar. Oerhört mycket sommar här vid Siljan, grönskan är så prunkande att den nästan står mig upp i halsen men samtidigt måste jag bli bättre på att sluta se sommaren som ett hot. Den är ju vacker. Den är ju liv.
Snart kyrkklockor igen. Kostym som skaver och sen mousserande ut i blodet. Hur många bröllop har jag varit på i mitt liv? Tjugo? Men inget som gift. Det blir något nytt.
En gång om året kommer några tusen raggare från Finland och Tyskland (och Sverige) till Västerås för att visa upp sina veteranbilar, dricka öl och slå varandra på käften ute vid Johannisbergs camping. Ungarna upplevde detta spektakel i kväll (minus ölen och våldet) tillsammans med sin moderna familj. Vi hade picknick bland avgaserna och Edward utbrast: "Det luktar Power Meet!"
Ungarna drog precis hem Lukas i granngården och visar i detta nu upp sina leksaker för honom. Detta är historiskt: andra barn har hälsat på här förut, men inga som Julie och Edward har dragit med sig helt på egen hand. Plötsligt hörde vi ett glatt "Lukas är här!" från tamburen, och sen klampade de in.
Lukas uttryckte missnöje över att det inte fanns nåt Star Wars-lego, men sen drog någon av dem av en brakare vilket drog ner skrattsalvor och nu röjer de skiten ur sig med ungarnas självspelande gitarr.
Idag hämtade jag även Julie för sista gången någonsin på dagis. Imorgon lämnar jag, sen har Lotta ungarna och från och med fredag är det semester. I höst väntar skola och det är för jävligt alltihop. Tusen gånger har hon kommit rusande mot mig när jag har klivit in på Korsängens förskola. Nu är det slut med det.
Jag vill stoppa tiden.
Det är en ynnest att få se sina föräldrar umgås med sina barn. Att få vara bron som binder samman så vitt skilda generationer. Jag fick aldrig träffa min farfar, mormor blev senil när jag var fyra och farmor dog när jag var sex. Jag har en del fina minnen av morfar, men det var liksom aldrig tal om att jag skulle kura ihop mig i hans knä och kolla på VM-finalen 1978. Det gjorde Edward hos farfar i kväll (Julie var upptagen med att byta halsband med farmor). I andra halvlek av den värdelösa EM-finalen sket ungarna i matchen och fick varsin saga lästa för sig istället.
Hoppas hoppas hoppas att de kommer att minnas något av det här sen, i den avlägsna, okända, orimliga framtiden, när världen har vandrat vidare.
Edward fortsätter dokumentera sin vardag med bilder som håller National Geographic-klass. Jag häpnas av hans talang och han stora mod. Han väjer inte undan för potentiellt livsfarliga situationer, som t ex sin fars humör klockan 06.37.
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
