Det är en ynnest att få se sina föräldrar umgås med sina barn. Att få vara bron som binder samman så vitt skilda generationer. Jag fick aldrig träffa min farfar, mormor blev senil när jag var fyra och farmor dog när jag var sex. Jag har en del fina minnen av morfar, men det var liksom aldrig tal om att jag skulle kura ihop mig i hans knä och kolla på VM-finalen 1978. Det gjorde Edward hos farfar i kväll (Julie var upptagen med att byta halsband med farmor). I andra halvlek av den värdelösa EM-finalen sket ungarna i matchen och fick varsin saga lästa för sig istället.
Hoppas hoppas hoppas att de kommer att minnas något av det här sen, i den avlägsna, okända, orimliga framtiden, när världen har vandrat vidare.
