X-mas

Vi gjorde just Sveriges skevaste pepparkakshus. Att det håller samman är ett arkitektiskt mirakel, men nu står det och lyser bredvid första advent-ljuset på bordet i vardagsrummet. En tomtefamilj har flyttat in därinne. Det är så mysigt ikväll. Tjugosju dagar till dopparedagen...men i casa Forsling råder redan julfriden.

Texas school book depository, 6 tr

Betar av ännu en oskuld i dagens blaska. Det gäller liksom att passa på nu när jag jobbar på lånad tid. På sida 16 skriver jag lite om Kennedy-mordet (det första. Jack alltså, inte Bobby), som en del av Bladets "Vet mer"-serie. Min briljanta fästmö läser min artikel just i detta nu. Jag är skitnervös över hennes dom. Hon är ju så jävla smart, den kvinnan.

Syskon

Ungarna vaknade fyra i morse och kom och la sig hos mig. Som förälder jublar man inte när ens sömn blir uppfuckad, men å andra sidan är man så van vid det och sen tog jag en gullig bild på dem och började fundera.

Det är ju så vackert att de har varandra. De kommer alltid att ha varandra. De är inte ensamma i sin barndom, som jag och min syster var eftersom det skiljer tio år mellan oss. Jag och Ann badade inte ihop, vi sov inte ihop, vi kollade inte på Bolibompa ihop, vi slogs inte, vi lekte inte, vi skrattade inte, vi grät inte ihop. Jag är glad över den relation vi har idag, men vi kommer aldrig att få sånt som andra syskon har.

Sånt som Julie och Edward Forsling har.

Betlehems stjärna

Och det hände sig på den tjugosjätte dagen i den elfte månaden att pappa Forsling hängde upp en julstjärna i sin trea på Stentorpsgatan i Västerås. Och hans barn fröjdades och började sjunga "En sockerbagare", ty det hör julen till. Och stjärnan hängde snett, ty pappa Forsling har tummen mitt i handen. Men den sprider sitt sken i ett vardagsrum i Sverige. Och Gud sade att det var gott. Och pappa Forsling la sig i sängen med sin Stephen King-bok och kände sig ganska nöjd.

Introkrönne, fredag

Var Lasse Brandeby dumdristig som jobbade in i det sista?
Nej.
Han var sann mot sig själv.

Tidig sommar 2011 och Lasse Brandeby är svårt sjuk.
Ändå reser den folkkära komikern ner till Frankrike för att göra ett sista tv-jobb: som sitt alter ego Kurt Olsson i TV4:s långkörare "Fångarna på fortet".
Trots utmattning och svåra smärtor genomför den cancersjuke Brandeby inspelningen. Väl hemma hamnar han på sjukhus.
I söndags dog han, 66 år gammal. Efterspelet har handlat mycket om hans envisa arbetsmoral, som gjorde att han dansade med cancer i kroppen redan i ”Let´s dance” 2007 och sedan fortsatte att planera revyer in i det sista.
– Jag försökte lite försiktigt föreslå att han kanske skulle ta det lite lugnt, men han lyssnade inte på det örat, som mångåriga vännen Lasse Kronér uttryckte det i veckan.
I en krönika i augusti ifrågasatte jag själv Brandebys beslut att spela in "Fortet", fast det borde ha varit uppenbart för honom att han var för sjuk.
"Jag kan inte bestämma mig för om Brandebys uppoffring är beundransvärd eller förkastlig. Om den är ett uttryck för en vacker princip – att man ska köra sin livsgärning ända in i kaklet, även om det skulle vara förenligt med ren livsfara – eller något sorgligt: underhållning är större än allt, inklusive din egen hälsa", skrev jag.
Men jag missade poängen. Det är ju inte underhållningen som är större än allt, det är kärleken och lusten. Det som driver oss. Det som får oss att gå upp på morgonen och säga ja till den här kalla världen, dag efter dag, år efter år. Det kan vara musik. Eller sport. Kärleken till ett barn, en partner, en förälder, en katt. Religion, litteratur, sex, sprit, politik. Whatever gets you through the night, 'salright, 'salright, som Lennon sjöng.
För Lasse Brandeby var det att underhålla andra människor. Och så länge han kunde stå på benen var det precis det han gjorde. Även när benen i fråga började svaja betänkligt och inte längre orkade bära honom upp för trapporna till tornet på Fort Boyard.
– Det är farligt att leva, vet du, sa Lasse Brandeby den sista gången jag intervjuade honom, för tre månader sen.
Det gäller oss alla, förstås. Men långt i från alla har det mod som krävs för att göra det.
All heder till dig, Lasse, som vågade in i det sista.

(Introkrönika i Nöjesbladet, 25/11-11)

Stockholm ändå

Jag har aldrig hyst någon djupare kärlek för den här stan. Många fina minnen, en viss känsla av rötter eftersom mina päron är från Nacka. Men jag har aldrig varit förälskad i Sthlm, inte som jag märker att andra blir. Och mitt nya liv kommer att innebära att jag är här mindre än förut.

Ändå. En Djurgårdsbåt drar streck över vattnet på väg till Gröna Lund. Det är magiskt. Det är heligt. Jag är tre år gammal igen och står och vinkar till kameran.

Uppbrott

Ring in det nya och ring ut det gamla
I årets första, skälvande minut!
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
Och ring in till sanningen till oss, som famla!

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten,
Och ring hugsvalelse till sargad barm
Ring hatet ut emellan rik och arm
Och ring försoning in till jordens släkten

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
Och ring den frusna tiden åter varm
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
Men ring till sångarhjärtan skaparglöden

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
Förtalets lömskhet, avundens försåt
Ring in det rätta på triumfens stråt,
Och ring till seger mänsklighetens fanor

Min son är ett geni

Edward är inte bara två år yngre än de flesta av sina gruppkamrater på dagis. Han har också bemästrat le-bedårande-på-skolfoto-konsten på ett sätt som saknar motstycke i modern förskolehistoria.

In purgatorium

Livebloggar från presskonferens för Melodifestivalen, eller som det också kallas: helvetets sjunde krets. Står i kö som boskap. Trängs med andra journalister om köttslamsor från de glittriga. Så förnedrande. Så ovärdigt.

I'm too old for this shit.

Butterfly poo

Ordet fjärilbajs används som bekant alldeles för sällan i dagligt tal. Detta har min dotter insett, eftersom hon är ett geni.

Husmodern

Om tjugo minuter ska mina och Jessicas föräldrar träffas för första gången. Jag vet redan att det kommer att gå lysande. För Jessica har gjort en minestrone som är tjockare än blod och tyngre än döden.

Blast from the past

Lysande för ett gammalt Jackass-fan att se Steve-O på det surrealistiska stället Rival ikväll.

Åren går så fort. Nyss gick jag och Thomas genom Bishop's Arms i kallingarna. Nyss stoppade jag ett tomtebloss i anus och fjuttade på.

Inte längre.

När vi var unga och cyniska

Djupt begravt i våra interna filer hittade jag nyss "Floskeltoppen", där vi skrev in fyndigheter som yttrades på Aftonbladets nöjesredaktion under året 2006.

Det är som ekon från ett förflutet som jag inte vet om jag vill minnas. Så jävla länge sen. Både roligt och tragiskt. Alla dessa dagar jag har jobbat här. Alla dessa år.

Tv-krönne, tisdag

Jag drömde det var fred på jord.
Och alla dejtingprogram var slut.

”Jag har verkligen svårt att få äkta känslor för någon”.
Programmet är ”Ensam mamma söker”, kanalen är TV3, orden är 22-åriga Mys och hon pratar om de singelkillar som slåss om hennes hjärtas gunst på måndagskvällar klockan åtta.
Men hon har också formulerat dejtingprogrammens stora akilleshäl:
De är ju inte på riktigt.
De har aldrig varit på riktigt.
Det är lätt att glömma det, när ”Ensam mamma söker” gör sitt fjärde år i rutan och TV4:s ”Bonde söker fru” har rullat på sedan Libanonkrigets dagar. Det är lätt att tro att tradition borgar för kvalitet, och att det vi bjuds på inte är spekulativ smörja utan något snudd på mirakulöst: vi får sitta på första parkett och bevittna hur det går till när den varmaste och största av alla känslor föds i en människas kropp, eller är det inte så?
Nej. Låt er inte luras där ute.
Det är bara fejk alltihop.
Ja, det finns bevisligen undantag. Men de par som mot alla odds har lyckats överleva när kamerorna har slocknat bekräftar bara regeln: det går inte att hitta kärlek genom ett tv-program. Det går emot alla vettiga mänskliga instinkter att tro att fundamentet för en livslång relation går att vaska fram i gruppdejter inför hundratusentals tittare, hur ärligt uppsåt de som söker till programmen än må ha från början.
”Ensam mamma söker” är TV3:s och produktionsbolaget Meters termometer upp i ändalykten på vad de tror är ”vanligt folk”, men de missar målet totalt. De dryga 300 000 som fortfarande rattar in programmet gör det sannolikt i brist på annat – inte för att se människor låtsas bli kära till tonerna av Sven-Ingvars och Tomas Ledin.
”Jag känner att jag känner dom för lite för att veta vad jag vill”, sa Hanna i går om de tre killar hon har kvar att välja mellan.
Och för en sekund kändes ”Ensam mamma söker” nästan som ett ärligt program.

(Tv-krönika i Aftonbladet, 15/11-11)

Julie...

...har en framtid som dj att döma av det lysande låtval hon gjorde i fredags på dagis:

Fem höstar

Min vackra dotter hade femårskalas på Busborgen idag. Jag är glad att kunna meddela att alla ungar klarade sig oskadda från det sjöslag som två timmars lek där innebär. Julie kom hem med en säck leksaker och jag har lärt mig namnen på nästan alla hennes dagiskompisar.

Sen när vi kom hem fick hon Jessicas gamla dockskåp med nyinköpt familj. Nu har de lekt med skåpet i två timmar och jag har inte längre tillträde till mitt eget sovrum.

"Det är mitt och Jessicas rum", säger Julie, 5.

Dagens citat

"Fan, Jon, du är ju en doer. Du har bara sovit i några år".

- Klas Granström

True love

Min kollega Zandra och jag har en sak gemensamt: vi har båda träffat vårt livs stora kärlek på Aftonbladets nöjesredaktion. I mitt fall Jessica Isaksson. I hennes fall Malin Collin. I morse lät det så här:

Zandra: Jag måste bara få säga en sak. Jag är så tacksam över att jag fick träffa Malin i mitt liv!
Jag: Ni två borde verkligen vara tillsammans.
Zandra: Jag vet. Men jag är liksom inte så attraherad av henne.
Jag: Äh. Det kommer att växa fram!

Samtal med Edward, onsdag morgon

Edward: Titta pappa, där är himlen!
Jag: Ja, titta på den vackra soluppgången!
Edward: Åh, jag vill äta upp den!
Jag: Hur tror du att den smakar?
Edward: Smaskens! Ska vi hoppa upp och äta den?

Edward kommer att bli skådespelare när han blir stor. Eller modell. Eller både och.

Jag kunde inte vänta

Här är en sanning som man ska tala tyst om ifall man vill bli sedd som en intellektuell stilist som tar livet på allvar: Stephen King är med bred marginal min favoritförfattare. Han har varit det i säkert femton år. Eftersom han skriver böcker lika ofta som jag klipper håret behöver jag aldrig vänta särskilt länge på nästa tegelsten.

Oftast släpper han en bok i november, och oftast önskar jag den i julklapp av mina päron. Det har blivit en tradition, och ett sätt att få julen att kännas tidlös och extra helig. Jag må närma mig fyrtio, men under granen ligger det en Stephen King-bok precis som när jag var sjutton, liksom. Vackert och vemodigt nostalgiskt.

Men när jag fick höra att Kings nya bok skulle handla om Kennedy-mordet visste jag att det skulle bli svårt att vänta de sju veckorna mellan boksläppet och julafton. Jag menar HERREGUD. Prata om en perfekt storm! Alla Kennedys är Gudar för mig. Det är som om Kurt Cobain skulle återuppstå och skriva en låt om Chappaquiddick, för bövelen!

Så när jag såg den sprillans pärlan i bokaffären på Sigma nyss kunde jag inte hålla mig. Nu känner jag mig lite skamsen och väldigt förväntansfull. Jag orkar inte plöja Nicholls One fucking day, den är för luttrad och för självgod och för populär.

Så den åker upp på hyllan. Och jag åker till Dallas istället.

Bäst på tv just nu

Alltså: Comedy central är ju så himla kul. Jag skrattar mig fördärvad dag efter dag framför denna HIMMELSKA kanal.

Se den!!

Nu har hon vaknat

Och dricker resorb. Och Treo. Hon struntar i att tvätta bort sminket från igår för att hon just don't give a fuck.

Kvällen sänker sig över Solna. Och det hisnar för mitt inre: om två månader är tjejen som jag ligger skavfötters med i soffan...

Då är hon min fru.

Men vakna då

Det blev några glas vin i går, när vi hade Jessicas trevliga barndomsvän Isabelle över på middag. Jag kan inte sova mer än fyra timmar när jag lägger mig med alkohol i blodet, och nu har jag varit vaken sen klockan sex. Men det skiter Jessica i. Hon bara sover och gör konstiga smackljud med munnen. Det är så himla dåligt av henne.

Raiders light

Hockey ikväll med min blivande svåger. Hovet. AIK spöade Färjestad med 3-2 vilket värmde en Leksing som jag eftersom jag fortfarande har men av Leksands förlust mot Färjestad 1997 i den femte semifinalen när de ledde med 3-0 och ändå fick stryk av de dryga värmlänningsjävlarna med 5-4.

Det är kul att gå på sport. Det är inte Raiders i Oakland. Eller ens Braves i Atlanta. Men det är AIK i Slakthusområdet. Det är Sverige som försöker bjuda på show. Det är gott så.

Still got it after all these years

När jag läser mina blogginlägg från 2009 inser jag att jag mådde rätt skit på den tiden, men också att jag var jävligt fyndig. Jag vet att en del av den här fyndigheten har gått förlorad i takt med att min bitterhet har dämpats något.

Jag gillar annars att jag är rätt rolig. Tro mig: humorn är inget karaktärsdrag i min släkt. Jag har blivit rolig helt på egen hand. Jag har inte fått någon hjälp. När jag är kvick i tanken är det inte för att min hjärna stimulerades av ståuppkomiker i min barndom, om man säger så.

Nyss skrev jag en slit- och slängkortis till nätet om att Hollywoodfrun Isabel Adrian är gravid igen. Eftersom hennes första unge hette Monday-Lily kunde jag inte motstå denna sarkastiska avslutning på artikeln.

It´s like 2009 all over again, folks.

Världens bästa tv-serie

Fick en kasse med två godispåsar i precis från Fyrans presstjänst. Pr för deras zombieserie "The walking dead", som jag aldrig har sett.

"Du måste blogga om det där nu", säger Zandra som också fick påsarna och är betydligt mera van vid sånt här.

Så lyssna nu: "The walking dead" är en otrolig jävla serie! Den bästa som går på tv just nu!! Se den!!! Se den!!!

Come join us

Ulrika och Malin har på sig exakt samma kläder i dag och mina kollegor tycker det är fyndigt. Själv blir jag livrädd eftersom jag skymtar psykopatiska tendenser under deras artiga fasader.