För en vecka sen - ganska exakt precis i denna minut faktiskt - förlovade jag mig alltså. Jag lekte med tanken att sluta med den här pygmébloggen i samband med det, eftersom det känns som att en förlovning är en slags naturlig brytpunkt i en människas liv och för att jag egentligen inte har ett skit att säga om tillvaron ändå. Eller så har jag det. Jag har iaf bestämt mig för att underhålla er med min fyndiga jargong lite till.
Jag är för närvarande en väldigt lycklig man. Det är som att en stor del av mig har slutat kämpa, har tillåtit sig själv att vila. Jag har varit i krig med mig själv och med omvärlden så länge. Jag har burit på väldigt mycket ilska. Jag är inte lika rädd längre. Inte lika arg. It goes without saying att det är skönt att kunna släppa det, folks.
Vi har preliminärt bokat 14 januari som datumet för vårt bröllop. Egentligen sinnessjukt tidigt, men på det här sättet bygger vi inte upp några onödigt stora inre och yttre förväntningar. Vi kommer att göra det enkelt för oss, en kort borgerlig vigsel följt av middag och dans. That's it.
Och sen kommer den här perfekta kvinnan att lystra till namnet Jessica Forsling. Ligger bra på tungan, eller hur?
