Hallelujah

Gud, det här ljuset, som bara kommer när hösten börjar få fyrtiofem graders slagsida åt vintern till. Det är så vackert att jag vill börja gråta och kasta mig ner på marken och tacka någon för att jag får leva.

Hur kunde jag ha sån tur?

Om jag ska dö...

...vill jag dö som Steve Jobs.

Studie i nervositet

Uppe i ottan på Stockholms Universitet. Jessica ska göra högskoleprov och jag är med som moraliskt stöd och fruktbärare. Hon är nervös. Jag lugnar henne och säger klokheter som "det här är inget att vara orolig för. Det är bara hela ditt liv som hänger på de kommande timmarna".

Kärleken

Är i obalans i dag. Sjuk sen två månader och orolig för framtiden. Tur därför att vi har bild på två älgar som skinkar på varandra nåt fruktansvärt på sida 36.

Jag känner att livet är fascinerande, ändå.

Helena är lite fyndig

"Men Jon. Har du ritat? Vad duktig du är!"

Det är så här dagarna masar sig fram här i helvetets sjunde krets, aka Västra Järnvägsgatan.

JK: Det är folkmord

Edward: sjuk. Jag: sjuk: Jessica: sjuk: Julie: frisk, men hos farmor och farfar.

Jag har polisanmält mitt immunförsvar som stulet. Tveksamt om jag kommer att få tillbaka det.

Jessica missade inte ett beat, dock. Västmanlands kock 2011 drog ihop paprika- och tomatgratinerad jägarfalu med pasta på tjugo röda och jag finner inte ord för att beskriva hur gott det var.

Massakern fortsätter

Jobbade hemifrån idag. Min blivande fru dammsög skafferiet och drog ihop en ajvargratäng med cashewnötssallad till lunch så där apropå ingenting.

JK:s förundersökning har nu utökats och gäller även brott mot mänskliga rättigheter.

Nu börjar vi bli husmodern up in this mf

Jag vill bara sticka in med att detta, på fullt allvar, är vad jag och Jessica (mest Jessica) lagade och serverade ungarna idag:

Lunch: Ugnsbakad lax med mangosalsa och matkorn

Middag: Köttbullar med krämig risoniotto

Jag vill inte skryta. Men vi utklassar resten av Sveriges småbarnsfamiljer med så stor marginal att JK Göran Lambertz har inlett en förundersökning om grov misshandel.

Gud på trettio sekunder

Sitter på buss hem till Västerås eftersom tågen är fucked och lyssnar på Röyksopps live-ep. De trettio sekunderna mellan 1.50 av 2.20 i "Only this moment"...

Allt Gud någonsin har älskat och kommer att älska. Allt som är välsignat i den här världen. Människors längtan efter varandra. Ett barns dröm som sträcker sig runt Vintergatan och tillbaka.

Jag är så så så så lycklig i kväll.

Samtal med Julie, tisdag kväll

Julie (i badkaret): Nu vet jag vad jag ska bli när jag blir stor. Jag ska bli doppare!
Jag: Vad gör man då?
Julie: Man doppar hela tiden, och så hittar man en liten fisk. Och så tar man upp den och lägger den i ett akvarium!
Jag: Ja, det låter som ett bra jobb!
Julie: Det är ett väldigt bra jobb. Ta tid på hur många timmar jag är under vattnet nu, pappa (försvinner under ytan).

Pixar shit

Det var en gång en pappa som köpte svindyra dockor av Buzz Lightyear och Sheriff Woody till sin Toy Story-galna son.

Sen gick de sönder. Med råge.

Jag vet...

...att den här bloggen börjar bli pajig som fan. Men i går kväll hade jag 40,2 graders feber. Och alla andra dagar har jag inte haft så mycket att säga.

Livet är roligare live, helt enkelt.

Tv-krönne, söndag

Det är lördag kväll klockan åtta.
Och SVT visar barnprogram.

Nu är det ju inget fel på barnprogram. Sveriges Television har varit lysande på att göra underhållning för yngre tittare sedan urminnes tider, och ”Bolibompa” har mer hjärta än tio Disney-produktioner tillsammans.
Och det är inget fel på trolleriprogrammet ”Helt magiskt”. Marie Serneholt och Malin Olsson gör ett godkänt jobb som käcka konferencierer för en timmes småtrevligt hokus-pokus där magikerna Joe Labero, Charlie Caper och Michael Halvarson sågar itu inhyrda kändisar.
Problemet är bara att kanalens tablåläggare har lagt programmet på en tid där de flesta barn borstar tänderna och gör sig redo för sängen.
För ”Helt magiskt” är ett barnprogram. Varken mer eller mindre.
När Charlie Caper blir inlåst i en tunna med vatten är det liksom ingen som tror att han på allvar riskerar att dö drunkningsdöden. Till och med min fyraåriga dotter utbrast ”han klarar det här, jag vet det”. Att en fyraåring kan se igenom dramaturgin som ett program som ”Helt magiskt” bygger på borde kännas problematiskt för SVT. För vi som är lite äldre har redan sett slipsar klippas itu och sättas ihop så det räcker för en livstid, tack så mycket. De visuella trick som ligger till grund för professionellt trolleri är säkert imponerande när man upplever dem live, men som tv-underhållning är det helt enkelt undermåligt.
För vuxna tittare, alltså. Barn tycker säkert det är roligt – om de orkar hålla sig vakna så länge.

”Robins” hade en av sina bättre kvällar i går. Alla moderna svenska talkshowvärdar – från Tengby till Luuk till Hellenius – har lånat friskt av David Letterman i ton och utförande, och det gör Robin Paulsson också. Men han börjar allt mer hitta en bra balans mellan det tokroliga och det allvarliga. I går bjöd han pastor Jesse Jackson på en Aladdin-ask, för att i nästa sekund fråga honom om medborgerliga rättigheter och vänskapen med Olof Palme – utan att det kändes krystat.
Det var faktiskt lite imponerande att se.

(Tv-krönika i Aftonbladet, 16/10-11)

Min dotter och jag

Det är lönlöst att försöka beskriva den kärlek jag känner för Julie Forsling. Hon är större än alla ord jag känner till.

På söndag är det knatteskutt igen, gumman. Badminton. Det ska bli så fint att gå dit med dig.

Kurt igen

Ja, jag har skrivit en del om min kärlek till Kurt Cobain här på bloggen. I gårdagens blaska tog jag ett slutgiltigt grepp på denna kärlek, som ett led i vårt "Idol"-tema där jag och mina kollegor skriver om våra personliga hjältar.

Namnet "Jay Jay Forss" – mitt gamla alter ego från fjortistiden när jag i min förvirring låtsades att jag bodde i West Hollywood – nämndes för första och sista gången i ett offentligt sammanhang. Bara en sån sak.

Här är texten.

Tv-krönne, måndag

Är det möjligt för ett program att vara för mysigt?
Ja, tyvärr.
Kalle Moraeus visar just prov på det i SVT.

Jag har länge velat gilla ”Moraeus med mera” men inte riktigt lyckats.
Det borde vara svårt att tycka illa om ett program som är så genomrekorderligt och trevligt, men det är också svårt att tycka om
det – av precis samma anledning. Kalle Moraeus är ofta rolig i sin kombinerade roll som programledare och konferencier, tonen är varm genom hela programmet och vyerna från Orsasjöns strand är vackra.
Men det saknas någon form av sälta i de småputtriga samtalen, någon form av drama i den välpolerade musiken. I går fick vi glimtar av det sistnämnda, i form av en laddad Tove Styrke och en vacker version av Andreas Johnssons gamla hit ”Glorious”, med Johnsson på gitarr och Moraeus på fiol. Men Johnsson bjöd även på ett riktigt sömnpiller när han framförde sin uttjatade dänga ”Sing for me” i duett med pantertanterna Lill-Babs, Siv Malmkvist och Ann-Louise Hansson. Och hip hop-artisten Adam Tensta verkade mest sur och ointresserad.
Om det blir en ny säsong av "Moraeus med mera" gör Kalle Moraeus klokt i att offra lite av mysighetsfaktorn till förmån för samtalsämnen och musikaliska möten som har potential att bränna till. Men det var svårt att inte dra på smilbanden när den 160 centimeter långe spelemannen bestämde sig för att lira basket med Tensta, och satte boll efter boll i korgen. I såna lägen är man villig att ha överseende med det sockerberoende som tenderar att vara programmets största svaghet.

Håkan Juholts och Lars Ohlys avhopp berövade SVT:s partiledardebatt på i stort sett allt drama redan innan den startade. Debatten tände till lite mot slutet, när centerns underbarn Annie Lööf (med beröm godkänd i sin primetime-debut) gick i klinch med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson om dennes invandringspolitik. Men med tre år kvar till nästa val, och med två tunga partier frånvarande, fick vi mest ett oengagerat samtal där Fredrik Reinfeldt stundtals såg ut att ha svårt att hålla sig vaken.

(Tv-krönika i Aftonbladet, 10/10-11)

Seven days

För en vecka sen - ganska exakt precis i denna minut faktiskt - förlovade jag mig alltså. Jag lekte med tanken att sluta med den här pygmébloggen i samband med det, eftersom det känns som att en förlovning är en slags naturlig brytpunkt i en människas liv och för att jag egentligen inte har ett skit att säga om tillvaron ändå. Eller så har jag det. Jag har iaf bestämt mig för att underhålla er med min fyndiga jargong lite till.

Jag är för närvarande en väldigt lycklig man. Det är som att en stor del av mig har slutat kämpa, har tillåtit sig själv att vila. Jag har varit i krig med mig själv och med omvärlden så länge. Jag har burit på väldigt mycket ilska. Jag är inte lika rädd längre. Inte lika arg. It goes without saying att det är skönt att kunna släppa det, folks.

Vi har preliminärt bokat 14 januari som datumet för vårt bröllop. Egentligen sinnessjukt tidigt, men på det här sättet bygger vi inte upp några onödigt stora inre och yttre förväntningar. Vi kommer att göra det enkelt för oss, en kort borgerlig vigsel följt av middag och dans. That's it.

Och sen kommer den här perfekta kvinnan att lystra till namnet Jessica Forsling. Ligger bra på tungan, eller hur?

One ring to bind them all

För att man säger ja till livet. För att man tycker att världen är ett vackert ställe att bo på, trots allt. För att man inser att allt är förgängligt och att vi snart är jord men att vi lever här och nu och det finns något som heter kärlek som är större än döden.

För att man går genom livet och letar efter någon som kan vara ens vän och följeslagare på riktigt. Som kan råda bot på ensamheten man föddes med. Som förstår en utan ord. För att hon är likadan.

I dag förlovade jag mig med mitt livs kärlek, Jessica Isaksson. Jag vill leva med henne tills jag är 93. Jag vill suga ut livets nektar med henne tills tiden upphör att existera.