Rymden befriaren

Kollar på en dokumentär om universum på National Geographic. Den är så vacker. Så nödvändig. Den sätter mina fittproblem i sina rätta proportioner. "Här har vi gränsen för människans förstånd", säger speakerrösten och kameran zoomar in ett svart hål. Där tid och rum upphör att existera.

Åh det är så skönt att inse. Vi är smarta apor, inte ens sandkorn i Vintergatans utkanter. Kött och nerver i en förvirrad kombination. Krabbnebulosan skiter så fullkomligt i Dagens Media eller Orup eller Expressen. Så fullständigt i våra fåfänga försök att förklara oss för varandra.

Jag minns en bok om rymden från när jag var liten. Jag minns en dröm jag hade: att jag skulle köpa ett stort teleskop och ligga på ett tak och speja på stjärnorna med min systerson.

Gud, den här dokumentären är helt otrolig. BBC skulle jag tro. England är ett skitland, men de är lysande på dokumentärer och deckare.

Magellanska molnen nu. 160 000 ljusår från jorden. Ingen bryr sig om Andreas Weise eller TV4-Sporten där. Det är så befriande.