Historiens vingslag

Just gjort intervjun på Mosebacke. Gick ok. På vägen därifrån ringer jag min mamma.

"Du vet att jag är avlad vid Mosebacke torg va?" informerar hon mig. "På Svartensgatan, runt hörnet".

Detta är ju helt sanslöst. En höstdag 1936 idkade alltså morfar och mormor älskog just precis här. Sjuttiofem år senare står det indirekta resultatet av händelsen med en hisnande känsla i bröstkorgen.

T minus en dag

Näst sista dagen innan semester. Men först ska jag beta av en fet jävla intervju i kväll. Är nervös så in i helvete. Vet inte varför. Jag borde verkligen inte vara det.

För övrigt vill jag inte köra ihjäl mig på söndag. Det vore så jävla typiskt. Snälla Gud. Låt mig leva.

Inte så metal

Metalbilaga två kom från trycket i dag. Släpps i butik i övermorgon. Jag är väldigt stolt men ångrar samtidigt att jag okejade den här dubbelbylinen med metal-Christoffer på sida 30. Jag ser ju ut som Tommy i Pippi Långstrump bredvid hans tatueringar och nitbälte! Som att jag spelar på postkodslotteriet och äter grönsaker. Som att jag gillade Re-Load. Och jag som tänkte att jag var "lite cool" på den där bilden.

Annars är det en bra dag i dag.

Jag hänger ut Edward...

...på Youtube. På engelska och allt, så att nån tjomme i västra Guinea ska kunna ramla över det här klippet av misstag nån gång.

Frågan är vad min son kommer att skämmas mest över när han blir större och medveten om det här? Själva grejen i sig, eller att hans schlong figurerar i bakgrunden?

Jag är måhända en egoistisk pappa. Men Edward är ju så himla vacker när han sjunger.

Sekt

Sitter på morgonpendeln med Johan och pratar om Jonestown-massakern (900 döda) och Waco-branden (75 döda). Undrar hur många man själv skulle kunna driva i döden med sin karisma? Om man verkligen gav sig fan på att bli en Jim Jones eller en David Koresh?

Johan tror 215. På mig. Själv skulle han kunna övertala 325 människor att lämna jordelivet.

Ett redigt hem

Jag blir glad av det här frukostbordet. Det ser somrigt ut. Ordentligt. Riktigt. Som ett frukostbord ska se ut.

Jag känner mig lite stolt just nu.

Midsummers dream

Har sovit i gammal handelsbod från 1700-talet i natt. Den doftade skärgård och barndom. Nu glider sockervadd över viken här på Väddö och jag känner sån samvaro med alla sönderluttrade själar som kommer att försöka hitta ett uns av helighet i dagens sill och potatis. Det är inte lätt att vara människa.

Julies motdrag

Som läsarna av den här tjosanbloggen vet är Edwards favoritlåt "Smells like teen spirit".

Eller, som han kallar den, "Arga pojken".

Edward älskar den så till den grad att han börjat kräva att få höra den på sitt dagis. När fröknarna inte fattar vad han pratar om sjunger han refrängen med sin bästa Kurt-stämma tills de förstår vad han menar och går och knäpper på Youtube.

I morse i bilen knäppte jag pliktskyldigt på låten när Julie utbrast

- Efter arga pojken vill jag ha glada flickan.
- Vem är det?
- Du vet den där låten du spelade förut.
- Wannadies?
- Glada flickan!

Några minuter senare flödade "Can't see me now" genom bilen. Och både son och dotter var nöjda.

Jag antar...

...att livet inte blir bättre än när man känner sig både älskad och omtyckt och respekterad och har kärlek över att ge. När man älskar en sån sak som att VATTNET BÖRJAR KOKA på spisen. Så vackert! Så neanderthalt! Så evigt!

När det har regnat hundar hela kvällen som är så mysigt...och så spricker himlen upp och solen är ju för fan evig och sänd från Gud själv. När man glömmer alla halvdana jävlar man hänger med för ett tag och ser dem för vad de är: människor, rädda, förvirrade, vackra.

A death in the family

Okej, inte riktigt. Men nyheten att Ryan Dunn har kört ihjäl sig slog ner som en bomb i den barnsliga delen av mitt hjärta nyss. Ryan var ju för fan en hjälte!

Doppet i bajsvällingen! Saltet i ögonen! Leksaksbilen i stjärten!

En gång i ett annat liv gick jag och Thomas genom en bar i Västerås iförda bara kallingar som en hyllning till Jackass. På väg hem viftade jag på en taxi med snoppen hängandes utanför (ingen taxi stannade). Väl hemma ställde jag villigt upp på att bli fotograferad med ett brinnande tomtebloss uppkört i anus.

Tack för inspirationen, Ryan, och vila i frid.

Som en feberdröm

Det är så skönt när världen blir absurd. Som när man ursäktar sig från en parmiddag i Solna och tar hissen tio våningar ner och ställer sig på en våt parkeringsplats och ringer ett hotell i Costa Rica och ber att få bli kopplad till rum 487 där en man som bär en fiktiv mördares namn bor...fast i själva verket är namnet bara en täckmantel för Kerry King i Slayer som svarar på första ringningen och berättar att han var en klyftig pojkvasker som sattes i en särskild klass för begåvade barn.

Och så tänker man "precis som Dylan Klebold, alltså" samtidigt som en polisbil drar förbi på Ankdammsgatan med påslagna blåljus.

Gud som haver barnen kär

Nyss hemkommen från jobbfest och är fucking sloshed. Men ändå en del fina tjommar man jobbar med. Stefan Mattsson. Micke Lilja. Marcus Leifby. Liv Sander. Joni Nykänen. Karro Fjellborg. Levande själar under det här eviga poserandet som är Aftonbladets redaktion. Det vettskrämda positionerandet. Bajsnödigheten.

Dock. Alla dessa människor har också suttit i fuktig sandlåda och varit sig själva.

Just nu: andungar

Vid mina fötter. Orädda. Trygga. Jag känner mig hedrad.

En inställd intervju...

...är också en intervju. Det är så jag får se det. För rockstjärnan var i Colombia och därifrån går det tydligen inte för sig att göra telefonare.

Istället för att randa hela natten blir det alltså taxi till Solna och kärlek från världens i särklass bästa flickvän.

Det känns okej, ändå.

Nattjobb

På väg in till jobbet för att göra en intervju på det sköna Spöket Laban-klockslaget 00.00.

Med en satanistisk rockstjärna, passande nog.

Som en skrikande fasan

Mycket metal nu, på jobbet och i lurarna. Har återupptäckt Megadeths "Rust in peace"-platta som jag hårdpluggade på kassett i San Francisco våren -91. En sak jag borde ha frågat Mustaine när jag hade chansen var

när du skrev riffet som börjar 4.44 in i "Five magics", kände du Guds närvaro då?

Den historiska flygresan i bilder

Snart: boarding

Historiskt ögonblick: bebbarna ska åka flygplan för första gången om 25 minuter. Men de skiter i att vara högtidliga och röjer som om Gällivare flygplats vore busborgen.

Vi åker med flight 557. Framtida speakerröst: "Propellerplanet hade precis lyft från runway 1 när en skruv stor som en amöbas könshår lossnade från vänster aktermackapär. There were noooooo survivors, moahahahaha!!!"

Edward säger något opassande #35674

Vi besöker Jessicas farmors och farfars grav i Malmberget. Vidunderligt vacker plats, tyst och helig. Ett äldre par kommer gående. Edward utbrister "där är din farmor och farfar!"

"Nej det är det inte", säger jag.

Paret går och ställer sig vid en grav bredvid. Edward begrundar dem eftertänksamt. Sen ropar han, med en röst som ekar över gravstenarna:

"Ska ni gräva?"

Men Jullan höll sig i skinnet åtminstone.

Lillebror pekar ut vägen

Just nu: pling, pling

Ligger på ett nattåg till Norrland. Alla i kupén sover utom jag. Julie snarkar. Rullgardinen är nerdragen men några av solens strålar letar sig in trots att klockan är halv elva. Använder Fejjans check in-funktion för att se hur långt vi har kommit. Ljusdal, tydligen.

När jag var tre åkte jag bil till Lappland med mina föräldrar. Jag minns inte ett skit men fick tydligen fjorton myggbett i ett enda öra.

Det hisnar för mitt inre när jag tänker på hur mina barn kommer att uppleva den här resan. Vaga förnimmelser om trettio år, antar jag. Kanske en instinktiv känsla av hur Norrland är, eller ljudet av ett tåg som skakar sig fram genom Sverige.

Eller så minns de hur de kallade sin pappa för pruttfågel och skrattade ihjäl sig precis innan de somnade.

En studie i pömsighet...

...och skönhet.

Min favoritfågel är påfågeln

För sju år sen i dag...

...steg jag in på Aftonbladet för min allra första arbetsdag här. Det här minns jag: att jag var tidig som fan, så den enda som jobbade var Gossen. Han var rätt trevlig och sa åt mig att vänta i soffan på de andra. Min dåvarande chef Ronny Olovsson kom insläntrande tio över nio och visade mig var toaletterna låg. Sen drog han. Sen hölls det morgonmöte på plan nio. Jag var skitnervös. Ronnie Sandahl var karismatisk och skämtade med Kicki Pousette. Ronny sa åt mig att berätta nåt om mig själv. Jag hade sprungit Stockholm Marathon 48 timmar tidigare, så jag berättade det.

"Du kan glömma att du kan hålla i den formen på den här redaktionen", sa Kicki. Och det fick hon ju rätt i.

Sen fick jag skriva en spalt om Micke Brinkenstjärna. Dagen efter köpte jag tidningen på Västerås Cenralstation och såg mitt namn i tryck i Nordens största dagstidning för första gången. Det kändes väldigt stort.

Uffe

Mitt livs enda möte med Ulf Lundell: tre minuter i en bokaffär i Nacka Forum 2005. Jag sa inte ett ord. Ulf däremot spydde galla över "skittidningen" som jag och fotograf Kjellerås jobbade på. Jag skämdes. Det var inget kul möte med min barndomsidol.

Hoppas jag får en ny chans nån gång. För en del av hans låtar går rätt ner i min ryggmärg. Jag hör dem med andra öron nu, efter separationen och Jessica. De handlar ju om mig!

Förresten har jag blivit utskälld av hans son Love också. Men jag hejade på hans dotter Sanna en gång för sjutton år sen. Hon sa att min tröja var snygg.

A mosquito

Det är lysande att åka bil med Edward. Han har nämligen blivit ett gigantiskt fan av Kurt Cobain. Så fort jag knäpper på honom bilbältet utbrister han

"Arga pojken, pappa! Jag vill ha arga pojken!"

Varpå jag spelar "Smells like teen spirit"...om och om och om igen. Edward skrålar med i refrängen. Han låter som en korsning mellan en pitbullvalp och, tja, Kurt Cobain. Om jag vågar mig på att byta låt blir han tokig och utbrister

"Arga pojken igen, pappa! Jag har sagt det flera gånger nu!"

Nationaldag

Flaggan är hissad men det finns ingen vind för den att fladdra i.

Lite som Sverige, med andra ord.

Jag tror inte mina ögon...

...men Jim Quillen är på tv just nu! Samma Jim som kände Joe Cretzer! Som signerade min bok -91!

Jag längtar så till Alcatraz.

Uppe bland molnen

Strålande sol över Solna idag. Jag älskar utsikten från Jessicas fönster. Högst upp, tionde våningen. Här ser man världen för vad den är. Liten, med små myror som ränner omkring och försöker spela sina kort rätt.

Mest älskar jag när det åskar och regnar och blåser. När himlen är som i The Road. När apokalypsen känns nära. Jag bara är sån.

Men sol funkar bra det också.

Heavy metal, dude!!

Stor dag i dag. Första numret av vår hårdrocksbilaga har kommit från trycket. Den doftar ljuvligt, och känns sådär crunchy som OKEJ-magasinen gjorde i min barndom.

Christoffer är stolt. Jag med.

Film från i onsdags...

...när vi var på Skansen med bebbarna. Jag älskar Jessicas entusiasm från ringside!

Just nu:

På väg in till jobbet. Tredje statsmakten kallar.

Hahahahaha!!!

Eller hur.