Jag har vanskött mitt fadderbarn Mubashar de senaste arton månaderna. Han har suttit i Pakistan vid sin brevlåda och gråtit över att hans svenska vän plötsligt slutade höra av sig...eller kanske inte. Men nyss postade jag iaf ett paket som lär nå honom nån gång i april. Ett kort brev ("gillar du fortfarande matte i skolan?" Det är ungefär allt jag känner till om hans själ, att han tycker om att addera och subtrahera), och ett modellflygplan av typen amerikansk fighterjet.
Vid närmare eftertanke kanske det inte var en idealisk present. Man ska lära barnen fred, inte krig. Och tänk om åldermännen i hans by förbjuder honom att leka med det? Tänk om han blir mobbad i plugget och utmålad som USA-sympatisör?
Nej. Han kommer att bli populär. Jag gjorde nyss något beundransvärt, säger vi.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl... -
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...