Skriet från vildmarken

Lotta berättar om en studie som har gjorts om varför vi människor äter så mycket godis.

"När vi ser mat i många olika färger får vi en instinkt att samla på oss det. Så har det varit sen stenåldern", säger hon.

Det känns bättre nu. Jag kommer inte längre att tvångsäta socker ikväll. Jag kommer att hedra neanderthalare.

Mejl från Billy och George

Jon,

We are so grateful for your quick response to the devastating earthquake in Haiti and the massive humanitarian crisis that has followed.

Donation by donation, it's the generosity of people like you that is keeping the Haiti relief effort going. And it's people like you who make us believe that despite the setbacks, Haiti still has a chance to overcome its history of poverty and neglect.

We would also like to congratulate you on your bitching article in today´s paper on Sverker Olofssons retirement from "Plus". He was a fantastic geezer and we so enjoyed reading your beautiful interview. Fucking A, dude!

Sincerely,

President Bill Clinton and President George W. Bush

Samtal med Julie, fredag morgon

Julie: "Är det slut på dagis?"
Jag: "Nej, det är fredag i dag. Dagis som vanligt".
Julie: "Är det Mivalen ikväll?"
Jag: "Nej, Melodifestivalen är i morgon".
Julie: "Är det i morgon i dag?"
Jag: "Nej, det är i morgon i morgon".
Julie: "NEEEJ!! I dag! Det är i dag!!"

On the road again

På väg in till jobbet efter en liten nätt tågförsening på 83 minuter. Räknar med att hinna sätta på datorn innan det är dags att åka hem igen.

Det här pendlandet alltså. Jag vet inte, jag.

Dagens mest oväntade kommentar

(Autentiskt telefonsamtal, cirka klockan 13.30):

Bert Karlsson: Ja, det är Bert.
Jag: Ja hej Bert, det är Jon Forsling på Aftonbladet...
Bert Karlsson: Är det Jon? Jag har inte din mössa!
Jag: Va?
Bert Karlsson: Kan du ringa om en kvart igen?

Klick.

Uteplatsen, måndag, 13.36

Snowed in

Märklig dag i dag. Jobbar hemifrån. Att ta sig till Sthlm i dag visade sig vara svårare än att bestiga Matterhorn. Jag hade en inbokad intervju klockan tio med en avlägsen släkting till Joakim von Anka, men den förträfflige Ninna Prage fick hoppa in på sin första arbetsdag och ta över den potatisen.

26 minus ute. Julies bord på uteplatsen är så översnöat att det ser ut som spöket Laban. Så här brukade vintrarna vara när man var liten, eller hur?

En befogad fråga

Ahhhh...söndagsmorgon vid frukostbordet! Doften av rostat bröd smeker nerverna, kaffet står på bryggning, solen skiner och ungarna håller sig i skinnet. Jag njuter av den sällsynta stillheten när Lotta plötsligt utbrister:

- Är det där bajs på din skjorta?

Pre-emptive strike

Nyss bet Julie sin lillebror så att han började gallskrika. När vi frågade henne varför hon gjorde så levererade hon en rätt oväntad hypotes som förklaring:

- Tänk om han blir stor och biter mig då?

Det tog sju arbetsdagar...

...sen krackelerade min kropp och blev förkyld. Martin Luther bultar alltid upprört i mitt bröst när jag sjukanmäler mig, men jag hade inget val. Det sjuka (ti-hi) är att ungarna var friska nog att vallas iväg till dagis i dag, så nu ligger jag i sängen och är närmast chockad över hur lugn och stilla tillvaron är. Var det så här jag hade det innan barnen, innan sambolivet, när jag var en flöjel för vinden och paralyserades av min egen frihet?

Antagligen.

I övrigt: eftersom jag missade Ferrys guld också är jag nu officiellt en norrman.

En doft av terror

På T-centralen nyss. Två vakter kommer rusande och gastar:

"Utrym stationen! Rökutveckling! Utrym omedelbart!"

och jag hinner tänka Mohammed Atta?

Men det visar sig vara ett elfel i nån tunnel. Jag promenerar till Slussen, tar gröna linjen mot Hagsätra. Livet fortsätter som om inget hänt. Och det har det ju inte heller.

Den heliga graalen

Klockan är 22.16, vilket för en småbarnsförälder är som tre på morgonen. Borde gå upp och sova. Men jag sitter hjälplöst fast framför datorn med Spotify i lurarna. Jag kan ha hittat västvärldens kulturella höjdpunkt, musikens heliga graal. Jag måste stanna kvar här ett tag.

I glädjen.

Vad låten heter? Förlåt, men det vill jag hålla för mig själv.

Quisling

Sven ringer från Ackis med andan i halsen.

"Såg du?"
"Nej".
"SÅG DU INTE? Kalla tog precis OS-guld! Hon vann!!"
"Jaha. Ja, det var ju kul. Vi har haft disco här hemma. Bamse-låtar".
"Hon vann med sex sekunder!!!"
"Oj. Jättekul!"

Varför kan jag inte uppbåda mer patriotism? Varför identifierar jag mig inte med den här Charlotte? Hon verkar väl vara en gullig människa?

Men hennes seger gör ingenting för mig. Ingen-ting. Ändå skäms jag för att jag inte kollade. Det hade gjort min stackars sjuka far glad.

Ett steg i utvecklingen

Trogna läsare av bloggen minns att Edwards första flickvän var av plast. Nu har han (tack och lov) gått över till kött och blod. Så här såg det ut när Elsa skulle åka hem alldeles nyss.

Första veckan...

...på jobbet var rätt värdelös. En artikel jag skrev blev buttfucked av Ledningen (alltid stort L), och i förrgår fick min pappa en blodpropp.

Det mesta känns värdelöst just nu.

Stilstudie

Julie älskar att bli fotograferad när hon gör grimaser. Ibland försöker hon likna en häst. Ibland en björn.

Oftast ett monster.

Samtal med Julie, torsdag eftermiddag

Julie: Jag gillar inte Ebdab när han är en sån skrikapa.
Lotta: Nähä...
Julie: Men när han är en tyst apa, då är han lite gullig.

Det är fascinerande...

...att min blekfeta trötthet framgår med all önskvärd klarhet även på den här suddiga bilden i dagens Aftonblad. Tänk vilka kameror de har nu för tiden!

En skön grej...

...med att börja jobba är att man får roliga pressutskick från desperata f d Idoler. De här tjommarna har jag redan glömt namnet på. Men de uppmanar tydligen världen att vakna. Till förmån för Haiti, förstås.

Det gick okej

Med tanke på att jag sov exakt noll minuter i natt får min första arbetsdag två plus. Jag skrev till och med en artikel. Nu: rusa som en vettvilling och försöka hinna med direkttåget.

T minus 10 minutes

På t-banan. De andra knegarna stirrar misstänksamt på mig. De vet att jag inte hör hemma här.

Nej men...

...om man skulle ta och jobba i trettio år, kanske? Det låter som ett rimligt sätt att få resten av livet att gå.

Samtal med Julie, lördag förmiddag

Julie: Pappa, kan du lova att Ebdab inte skriker något mer?
Jag: Nej, det kan jag inte. Man vet aldrig så noga med honom, han skriker när han känner för det.
Julie: Jag vill inte ha honom längre. Jag vill ha en lillasyster istället!
Jag: Skulle hon skrika mindre tror du?
Julie: Jaa.
Jag: Vad skulle din lillasyster heta?
Julie: Margarin!

T minus 3 days

Den sista dagishämtningen är avklarad. Nu väntar bara lämningar.

Den sista föräldralediga vardagen är avklarad. Nu väntar trettio år av oavbrutet knegande.

Min ungdom är avklarad. Nu väntar medelålder och död.

Första jobbet på måndag redan bokat. Jag ömsar skinn och går in i nästa fas av livet.

With love from Vasteras, Sweden

Jag har vanskött mitt fadderbarn Mubashar de senaste arton månaderna. Han har suttit i Pakistan vid sin brevlåda och gråtit över att hans svenska vän plötsligt slutade höra av sig...eller kanske inte. Men nyss postade jag iaf ett paket som lär nå honom nån gång i april. Ett kort brev ("gillar du fortfarande matte i skolan?" Det är ungefär allt jag känner till om hans själ, att han tycker om att addera och subtrahera), och ett modellflygplan av typen amerikansk fighterjet.

Vid närmare eftertanke kanske det inte var en idealisk present. Man ska lära barnen fred, inte krig. Och tänk om åldermännen i hans by förbjuder honom att leka med det? Tänk om han blir mobbad i plugget och utmålad som USA-sympatisör?

Nej. Han kommer att bli populär. Jag gjorde nyss något beundransvärt, säger vi.

Just nu på Fejjan...

...pågår det nåt larv som heter "Doppelgänger week", där folk uppmanas att byta ut sina profilbilder mot någon känd människa som de har fått höra att de är lik. Detta har visat sig bli ett fascinerande sociologiskt experiment. Nästan alla väljer nämligen kändisar som är trettio gånger snyggare än vad de själva är. Plötsligt ser alla ut som fotomodeller och tidlösa skönheter, bara för att någon (antagligen en småfull partner med en agenda) hasplat ur sig en vit lögn nån gång för länge sen.

Jag skulle kunna göra mig skyldig till samma självbedrägeri. Jag har hyfsade snyggingar som Kyle MacLachlan, Taylor Hanson och Richard Chamberlain bland mina påstådda dubbelgångare. Men jag står med båda fötterna på jorden. Och vet att sanningen ligger närmare Stephen Fry, David Spade och/eller Rik Mayall.

*snyft*

Till mina föräldrar

Angående mitt förra inlägg: jag vet att man inte ska säga ordet "kuken". Det lärde ni mig redan i första klass. Men "snoppen" passade liksom inte ändamålet i det här fallet.

T minus 6 days

Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken.

För tio år sen i dag...

...flög jag till Augusta för att påbörja en fyra månader lång praktik på tidningen Augusta Chronicle. Jag har ett starkt minne av min ankomst, strax innan midnatt. Jag skulle dela hus med en tjomme vid namn Johnny Edwards, som var lika gammal som jag och som hade börjat som reporter på tidningen bara några veckor tidigare. För att vi skulle lära känna varandra gick vi på en sunkpub vid namn The Firehouse och började hinka öl. Jag minns att jag kände mig så härligt fri på den där puben. Jag hade flugit hela dagen, jag var utmattad, jag var i en stad i den amerikanska södern som luktade konstigt, jag kände inte en själ inom en radie på trehundra mil och jag hade fyra månader av ovisshet att se fram emot. Allt det där skrämde mig, men det gjorde mig också oväntat lycklig. Jag hade varit apatisk i några år. Jag behövde en kalldusch, en utmaning, ett äventyr. Och det här såg ut att kunna bli ett.

Klockan två flashade en dyngrak redneck-tjej brösten och Johnny sa "welcome to America".

Klockan tre åkte vi till huset, som låg över statsgränsen i South Carolina. Johnny körde. Han hade aldrig kunnat köra i Sverige. Han kunde knappt köra i USA. Det kändes spännande att se om vi skulle komma fram eller inte.