0101010101000111010111100101

Häromdagen kom bokjäveln äntligen i digital form som e-bok, cirka 26 månader efter att den ursprungligen släpptes som hardback. Alla format är nu avbockade, min lilla nördiga reportagebok ligger och skvalpar i etern i X antal år framöver.

Kanske kommer den att laddas ner till en iPad i Borås 2026, kanske inte. Men nu har den fått den lansering den förtjänade, och i kväll tänker jag dra en öl i dess ära.

Tack och farväl, du vackra äventyr.

A sight for sore fucking eyes

Väldigt mycket skärmtid på ungarna. Tik Tok, Fortnite, Youtube. Det dåliga samvetet biter oss i fötterna som en kåt festivaldeltagare från Trinidad.

Denna syn ikväll. Därför så efterlängtad.

-92

Marockanskt té i kopparna, sol över taken i Rabat. Livet var nytt, islam var okomplicerat, världen var en och samma och whiskeyn i Sahara smakade evig vänskap.

Vännerna jag satt på taket med den där vackra vårdagen i Afrika, spridda för vinden nu. Världen har blivit hårdare. Jag har blivit hårdare. Men där och då: mjuk, förhoppningsfull, ett soligt och öppet hjärta.

Det lilla livet

Jag minns hösten 2012, hur jag kurade upp mig på soffan bredvid fönstret på vår lilla trea på Stentorpsgatan. Dagen innan hade jag intervjuat Peter Jihde för Allers och nu skulle jag skriva ut skiten.

Jihde var mitt första frilansuppdrag på flera månader. Ett halvår hade gått sen jag sa upp mig från Aftonbladet, och mitt avgångsvederlag var på väg att ta slut. Liv skulle snart födas, Julie och Edward var fem respektive fyra år gamla. Paniken hasade mig i hälarna, drömmen om att kunna försörja en familj som frilans kändes fåfäng och barnslig.

Jag kurade ihop mig där på soffan och bloggade nåt om ljuvligheten med det lilla livet. Det var en halvsanning, ett önsketänkande. Innerst inne hyste jag allvarliga tvivel på att det livet skulle gå att uppnå.

Sju år senare brinner tre röda ljus i köket. Ute faller blöta flingor från en gråvit himmel. Världen därute känns avlägsen och oviktig. Det lilla livet pågår, dag till dag, och jag tar det numera för givet.

Tonårsförälder

Idag fyller Julie 13. Jag har räknat ut att jag kommer att vara förälder till minst en tonåring fram till den 22 juni 2038, vilket är dagen då Annie fyller 20. Då är jag själv på väg att fylla 64.

”Gilla läget”, är ett uttryck som osökt gör sig påmint.

Men mitt liv kommer aldrig att vara tomt eller händelselöst eller fattigt på riktig, hjärtblodspumpande kärlek åtminstone. Gott så.

Lilla gumman. Alldeles nyss pussade jag dina rultiga bebiskinder. Det var du och jag mot hela världen, i snöslasket nere på stan dag ut och dag in den eviga vintern 2007-2008. Jag älskar dig nu och för evigt.

November

Bomber smäller under en grå, engradig himmel. Bilen tar en stor tugga av vårt ekonomiska fläsk igen, som en omättlig jävla haj. Boken blir inte skriven på, kilona rusar i höjden. Ledsnar på människosläktet, drömmer mig bort.

Hur vore det att bo på Antarktis?

Jobb trillar in, gott så. Raiders vinner några matcher, jag super mig full på en 40-årsfest och gör ett misslyckat försök att kallprata med Nicholaus Arson.

Jag tar bilen till ett tyst och stilla Tärnsjö en mulen och kall morgon. Min mamma är inte längre sig lik men vi kramas och det känns fint. ”Älskade pojke”, säger hon. Som jag behöver höra det, mina 45 år till trots.

Jag går ner i tvättstugan med min senaste bebis. Hon gör segergester mellan tvättmaskinerna. Jag förstår inte varför, men jag antar att hon har rätt.

Tal på svärmors begravning

Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att ställa mig upp och säga några ord.

Jag valde att berätta en anekdot från när jag och Jessica först träffades, och avslutade med några rader som Edward skrev till sin bonusmormor.

Jag sa:

"En av de saker jag älskar mest med min fru är hennes perceptionsförmåga. Hon ser allt, inget undgår henne. Och hon har så mycket livslust, så mycket vilja. 

Det här draget kommer mycket från hennes mamma Ann, och i grunden handlar det om att vara nyfiken på andra människor – om att älska människosläktet. Jag är inte själv alltid så bra på det, jag blir ofta trött och less på folks tillkortakommanden. Eller så blir jag avundsjuk på människor som har saker som inte jag har.

Men det blev aldrig min svärmor. När man pratade med henne hade man alltid hennes odelade uppmärksamhet. Ingen var så nyfiken som hon, ingen ställde lika många frågor om smådetaljer, ingen blev så genuint glad för andras framgångar som hon.

Jag och Jessica träffades hösten 2010. Jag insåg tidigt att Jessica stod sin mamma ovanligt nära, och jag var nervös över att träffa min svärmor första gången. Vi åt middag på en restaurang som heter London, och efteråt sa Ann till Jessica att jag hade varit "smärtsamt vacker att titta på".

När jag berättade detta för mina Aftonbladet-kollegor dagen därpå möttes jag av pikar, för de ansåg inte att jag var vacker. Men jag tycker det här sammanfattar hur generös Ann var – hon snålade aldrig med beröm, hon bjöd alltid frikostigt på sin medmänsklighet och sitt engagemang.

Jessica har redan berättat om hur nära Ann stod vår dotter Liv, men hon var också väldigt engagerad i sina två bonusbarnbarn, Julie och Edward. När barnen var små hälsade vi på Ann och Bengt på deras landställe på Väddö, och vi firade nyår på Lidingö tillsammans. När Ann somnade in i somras satte sig Edward ner en kväll och skrev ett långt brev till sin bonusmormor. Jag tänkte avsluta med att läsa några rader ur det:

Jag tror inte ens jag kan beskriva min sorg över Ann. Jag hoppas hon har ett toppenliv i himlen med sin mamma och sin pappa. Jag kommer alltid att komma ihåg henne som hon var, så mycket att inte hela det här pappret kan fylla alla tankar och ord. Men tårar kommer falla genom åren".