För andra året i rad styrde jag kosan till Friends Arena med en unge för att bevittna folkhemskoman also known as Melodifestivalens final. Det var ett liv och ett kiv på nationalarenan, en tillkämpad socialrealismsextas från ett folk som är svältfödda på ljus och värme och närhet.
Fel låt vann (borde varit Jon Henrik), men rätt pojke var mitt sällskap under kvällen. Edward är den vackraste pojken i norra universum och det var en fröjd att äta utsökt thaibuffé tillsammans och sedan vandra genom ett Mordor-regn till Friends och ta plats på sektion 306. Jag köpte en blinkande hatt till honom och vi smaskade popcorn och kramades och var två små mänskliga myror inne i jättelik, kokande gryta och sen åkte vi hem i den döda, tröstlösa marsnatten och Edward somnade vid min sida och jag kände mig lycklig och stolt.
söndag 10 mars 2019
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm...
-
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...