Jessica har länge tjatat om att jag borde köpa ett eget skrivbord som jag kan sitta vid när jag jobbar. För att skapa yrkesstolthet, för att manifestera att vår lägenhet faktiskt också är mitt kontor på dagtid mellan 9-17. Jag har förhalat det eftersom jag är snål och lat och dessutom kräsen - om jag ska ha ett skrivbord ska det fan i mig vara ett JFK-skrivbord; tungt, mäktigt, statsmannamässigt. Inget tanigt skit av björk, det ska utstråla Hemingway, kulturman, narcissism.
Häromdagen hittade hon ett skrivbord som uppfyllde mina krav, och mer därtill. Jag pungade ut en slant, baxade hem skiten i marsslasket, placerade den framför fönstret i vardagsrummet, ställde min vinylspelare, min laptop och lite annat smått och gott på den, och - voíla!
Efter sju år som frilansjournalist har jag äntligen en arbetsplats.
